Francis Bacon & Patric K.

Bill Brandt tog en bild en gång.. på Francis Bacon, under en lykta på Primrose Hill, 1963. Han hade kunna bränna kameran sen. Hade inte funnits någonting kvar att fotografera. Ingenting kvar att se, förutom den blicken. Som ser så jävla mycket. Röra sig på håll. Men inte ens, längre, äger förmågan att vända sig om.



Sen hittade jag den i min dator, för några veckor sen. Och jag vet inte om det var Francis Bacon han tänkte på, den jäveln, som ställde sig framför kameran, eller bara stod där, i ett litet rum, tusen år senare. Verkade leta, så innerligt, och jävligt, vägar därifrån, men varken ha lust eller ork att börja gå. Och lampan till vänster, som lyktan över Francis Bacon. Ett plagiat, en hora, för pengar. Jag tog bilden utan att tänka mig för. Nu sitter jag här med bilden och tänker. Bara tänker. Så jävla mycket, tänker. Att världen inte är så jävla stor ändå.



Blicken, hållningen, som om händerna satt fastklistrade i fickorna, och blicken, fastklistrad någonstans bakom, allt som rör sig. Där människan blivit en del av rummet hon lever i, och inte längre orkar gå därifrån. Inte verkar se, men stirra så förjävligt.