I'm drowning my sorrows in whiskey and gin..

Skit samma, har aldrig varit så jävla nere förut. Fan, fan, fan. Förlåt. Hur jag inte hatar varenda jävla ord som skrivs ner. Just för att det aldrig försvinner därifrån. Hur jag inte hatar allt jag ser, just för att det förföljer mig. Och alla känslor jag haft, och tappat bort, kanske bara helt meningslöst fördärvat, för att jag trodde att man skulle vara så, alla så känslor kväver mig, på riktigt, som den jag är och hindrar mig från allt det andra, som syns, så förmätet, lugnt, och uppätet på håll. Som att jag inte somnar, och innan varenda sömn sjunger med i ”Tangled up in blue” så högt jag kan, med hes röst, och hes för att jag har sjungit den så många gånger förut, som om någon hör, knappast, det är ingen som lyssnar på en ledsen clown. Ni vill bara se mig le, barnen på första parkett, ät upp era popcorn tyst, en minnesstund, tar fram 15 jonglerarbollar och låtsas drygt att jag ska slå världsrekord. Applåderar högt, medryckande, men jag försöker inte ens. Och applåderna avtar eftersom, mynnar ut i uppgivande pustar, stön, svordomar, som viskas från föräldrar till barn. Jag står bara där, kvar, med bollarna i min famn, och försöker le. Så titta, ni har betalat mycket nog, för att bara så snabbt dra härifrån. Jag sålde min själ, för bollarna. 14 bollar, på en loppmarknad. Den sista, en stöld från tältet bredvid. En stöld från tiggarungen på stan, som försökte jonglera med två, misslyckades alltjämnt, men fick pengar ändå, dövstum, och utan ben, han klarar sig. Jag lämnade en lapp i hans hatt, när jag gick därifrån, raskt, halvsprang: det stod att han skulle trycka upp bollen i röven, och bli rik.

Jag vet inte om han följde mitt råd. Jag kanske borde följa mitt råd själv, för att slippa tystnaden. Mitt vimlande med ögonen, alla andra tunga andetag, och blickar därefter. Jag försöker bara le, skriv upp mig som clownen som försökte le, skriv det i tidningen, längst upp, med svärtan nästan rinnande ner, på en löpsedel, sen en löpsedel till, jag vill bli rik, för någonting jag i all välvilja försökte göra. Jag vill bli igenkänd på stan, som han som i alla fall log. Eller försökte le. Men jag kan inte riktigt se mitt namn i tidningsbokstäver, och jag kan inte tro att fortfarande lever. Sen kan vi åka på turné. Sminka mig som ni vill, säg att jag är bög, hora, ett luder, inte värd att titta på, jag är allt det där. Men jag ler. För jag ska le ändå, tills ni tröttnar och går hem.

Jag ska le på vägen hem, och följa efter er. Jag ska le åt er som aldrig sa att jag aldrig kunde bli något mer än han som log. Jag ska le åt er när ni gör era high fives mot mig, som om ni hade rätt, ni hade rätt. Ni hade rätt, så:

”Let’s all drink to the death of a clown”.

Ni visste, bara aldrig att ni sjöng om mig. Ni visste inte att jag hade fått en så fin sång uppkallad efter mig. En sådan fin sång kommer aldrig någon att göra om er.