Teddy från Kina

För många gånger stod jag vid den franska balkongen, och tittade ut, för att bara se hur allt rörde sig bort från mig. Och de dagarna, då knoppar brast, och blommor slog ut, räknade jag deras blad. Så ömtålig, som nu. Går av i vindars hån. Och bara en mening, eller ett ord, kan fälla mig, fånga mig, och nästla in mig i deras bon. Och sen, för mig att dra mig därifrån. Uppställda för att falla, byggda av mig, med sådan passion, bara för att rasa ihop, när jag vänder mig om. Ett verk av någonting hårt, men midsommarstången är lika fager som förut.

***

Bara att det finns saker i livet som man kan tappa, och sen inte återfå. Söta tjejer på bussar, som man kan kyssa, och får kyssa, men sen aldrig får möjlighet att träffa igen. Att någon som älskat mig, men sedan inte vill ha mig, att sådana finns och går av för att jag bröt av dom; gör svarta hål mitt i vägen, och svarta ränder, som bottenlösa dikeskanter.

Jag måste gå rakt fram, och alltid tänka mig för. Jag kan inte bara stanna nu. Jag vill vara där och känna mig hemma. Jag vill ligga i din famn och se dagarna gå. Men det går inte nu. Jag måste släppa dig, så att jag inte blir kvar. Trånande efter dig. Jag måste släppa dig. Nu.

***

Teddy från Kina. Första gången jag träffade honom var i ett liten jävla lunchrum på en pub, där vi jobbade. Ett omklädningsrum och lunchrum. Med stanken av stark parfym, blandat med lukten av kryddad köttfärssås. Och en engelsk kille tog fram sin deo, och Teddy tog deon från honom, frågade vad det var, och sprayade ett stänk rakt upp i ansiktet. Ställde tillbaka deoburken, på bordet. Och lutade sig tillbaka, i stolen. Hur cool som helst. Tog lite köttfärssås och klagade tyst på att köttfärssåsen var för stark.

***

Folk ramlar in och ut på avstånd, köper öl, beställer rundor, dricker upp, skålar, skrattar.

***

Nu kommer sommaren igen, så jävla krystat, för folket som redan laddat med färskpotatis och silll. Jag tycker synd om dom som köper ”Absolute summer classics”, och säger lite sådär att sommaren är bra för att räkna upp hur många krabbor ungarna fångade, och hur många fjärilar dom såg, och hur många gånger dom doppade tårna i saltvattnet, alltid lite för kallt för att hoppa i.

***

Dagisfröken till en sommarjobbare: ”Har du bytt blöjor förut?”
 Ja.
 Här?
 Nej, bara på dockor.

***

Jag är plastfigur i en porslinsförpackning. Hur jag blev till, vet ingen. Jag skulle hellre vara av rostfritt stål, än så här rädd för att gå av. Jag skulle hellre bestå av brännbart gummi, så om någon kände för att bränna mig, så skulle i alla fall någon känna mig, och kanske se en rökpelare på håll.

***

Jag ska skala av allt uppenbart, och blotta mig för resterna. Så att när dagen är slut, och mörkret faller på; jag kan stå här helt naken, och bara bry mig om mig själv, mina ord, och alla som läser dom.

***

Jag vrider klockan ett halvt varv bakåt, i tiden, tittar ut för att se om folket går upp och ner.

***

Jag skickar pinsamma SMS och gör bort mig hur mycket som helst. Men jag har aldrig kunnat säga nej till någonting som helst. Jag måste göra det jag känner för. Det är min uppgång, men också mitt nedgång, långa förfall, och totala undergång. Det är min lycka ibland, men samtidigt min största olycka. Jag måste leva mitt liv mitt i, och aldrig utanför. Jag måste fånga kärleken, oavsett om den finns i mig, redan, eller aldrig mer. Jag måste vara mitt i den, oavsett om den inte finns i mig. Jag måste hoppa på den, oavsett om jag ser, hur tydligt som helst, att den helst av allt vill åka ifrån mig, ta sitt pick och pack och dra. Försvinna, bort från mig, mina krokna armar, min brokiga famn, och ängsliga blick. Mina höga stön. Trasiga kläder, fan, uppbrända själ. Ta ett tåg och kör över mig. Försök att döda mig så att jag förstår, och måste vända om för att fly. Jag kommer inte fly, aldrig, ens då. Döda mig, med en dolk i ryggen, så att jag inte vet vem det är. Så att jag inte ser ansiktet, och därför, inte helt säkert vet.

***

Jag borde få en andra chans. Men hur? Ska jag bara ligga ner, tyst, och snäll, och vänta på den. Ska jag tigga om den, ska jag kräva den, skrika det på stan, så att hon i all välvilja måste ge mig den. Hungra, så att hon måste mata mig. Klä av mig, så att hon måste se. Hur liten jag är, blodig, och smutsig. Fylld av sår, och sårskarpor ända ner till tinningen, över kinderna, som djupa fåror i en uppdämd flod, över hakan och ner som djupa pölar under hälarna. Plask, plask. Så du en gång ser, att allt är ditt fel. Flyta därifrån, på plankor från ett vrak och skeppet vi byggde tillsammans, sida vid sida, hand i hand, för att en gång komma härifrån. Jag flöt upp på en öde strand, inte alls långt därifrån. Så att jag fortfarande ser vraket ibland, mellan vågorna.

”Du bryr dig inte om mig mera, och det har tagit mig så hårt.
Du kan väl inte acceptera, att någonting är svårt.”

***

Äger jag Havanna, eller äger Havanna mig?

***

Rastlösheten, med vilken iver jag skriver ner mina tankar som om de vore mina sista ord; min pennas sista bläck, som ju längre tid det gick, antingen torkade in eller rann ut i fel ände. Jag hamrar ner tangenterna, som om de vore hårda slag mot tomma intet. Jag trycker ner varje ord, med en hel handflata, ärrad av strån, avbitna naglar, malda till mjöl. Och en frenetisk blick, som kollar fram och tillbaka, från skärmen, och ut över taken, men aldrig vägrar läsa det som en gångs skrevs, just av rädsla för att inte komma därifrån.

***

Jag vet ingenting, jag har ingenting. Jag äger ingenting. Och är rädd för goda råd. Vad ska det bli av mig. När jag säger att jag skriver varje dag, och någon svarar att jag ska gå till psykolog. Varenda tyst bricka i hela världen, skulle kunna bli en psykolog, om man bara lärde sig att tala till dem.

***

Jag behöver ingenting, jag ska klara mig med mitt Havanna och sen ta dagarna som de kommer. Det här är mitt jobb, så kommer det också bli min död. Jag behöver inget mer, men utan det så är jag blind, vilsen, och förlorad. Ge mig en chans, att älska dig. Känn dig fri, att älska mig. Ta ro, tagga ner, och läs. Vad som står här, står ingen annanstans. Vad som skrevs igår, är redan flera horisonter bort. Förgånget, och förljuget. Jag lever mitt liv nu, i stunden, i nästa cigarett, i världens bästa låt, dansande, med en hand hängande fri, så lever jag mitt liv så intensivt som jag tror man inte kan. Just för tankarna, som tvingar mig att skriva ner, och just för orden, som föder tankarna, och för dom vidare, bortom allt synligt avstånd, och helt utom räckhåll för mig.

***

Biter av mina tånaglar, biter på tånaglarna.

***

”Under hökens vida vingar”, en barnlek som utspelar sig på en öppen plats, t.ex. en fotbollsplan, och går ut på att en hök i mitten ropar ”under hökens vida vingar”, och resten av gruppen som står på ena kortsidan, svarar ”vilken färg?”, varefter ’höken’ svarar en färg. Och har någon i den resterande gruppen, färgen på sina kläder, så är han eller hon fri att gå över utan att bli tagen. Annars är det bara att springa och försöka att bli tagen av höken. Idag, populära färger: Lime-grön. Lime-blå. Lime-gul. Lime-brun. Lila-brun. Kaktus-grön.

***

Alldeles när jag stängde dörren till mitt jobb, mötte jag arbetsgivaren som sa ”hallå”, jag svarade med att säga ”hallå”, och just för att säga någonting berättade jag också att jag skulle cykla hem, ”jag tar cykeln hem”, hon svarade bara ”aha”, och log. Efteråt, när jag gick därifrån, kände jag enorm ånger över att jag hade sagt så. Varför blotta sitt liv, när ingen kräver det?

***

Varje kväll, innan sömn, måste jag tömma mig själv på allt, tankar, och känslor, tårar, och snor, ungefär som att tappa blod, bara för att hälla ut det över kroppen, som en riddardräkt, eller en folkdräkt, en kejsarkostym, redo att användas. Och länge kände jag mig som ett offer, så till den grad, att allt jag rörde vid, eller bara olyckligt kom åt, var tvunget att ryckas loss, ur sitt sammanhang, målas om, snidas, putsas, skändas, för att skänkas som offergåvor, åt mina gudar, var för sig, mina ord. Mina jävla ord. Mina jävlar, mina gudar, och allt det som livet kretsar kring, som en sömndrucken natt i Paris, hur jag inte drömmer varje natt om att morgonen efter packa väskan och åka tid, min berusade vals, och en näktergals sång, som lika gärna förlöser ett ånglok inom mig, som den får mig att lägga båda händerna kring dess hals, och vrida om. För så en vacker ton, likväl som för en falsk. Jag vet inte om jag är kvar där än, och om offergåvor därtill är ett nödvändigt ont, eller om det bara är något jag fått för mig. För jag kan aldrig sitta still, och jag kommer aldrig sitta still. Och för att få en tjej, måste man ibland kunna sitta väldigt still. Och jag kommer inte kunna leva hennes liv. Och därför aldrig leva mitt. Jag springer runt som en galen höna, på drift, från tuppen i gården och slaktaren mittemot. Men världen är inte större, än en väldigt liten bur. Och minst lika vattentät, som en guldfiskens skål. Jag kommer inte härifrån.

***

Som en svart hingst, svårtyglad, otämjd, och full av intentioner, och plötsliga infall, ska jag leva mitt liv. Så ska jag leva mitt liv. Och bara låta riddare som vet vem jag är, och anammar det, bara låta dom rida mig.

***

Hur jag på kvällen ligger ner i sängen i mörkret och försöker somna, men alltid väntar på att den sista tanken att vakna upp och ge sig av för mig att bereda plats åt inre frid.

***

Fox in the snow, where did you go, to finnd something you could eat?

***

Jag älskar alla som någonsin svettats, en droppe, för en känsla, ett infall, och någonting att bygga vidare på, för stunden, men i nästa sekund hoppa på ett annat tåg, så förhastat, och lämna allting bakom sig, jag älskar alla som någonsin fällt en tår, för en dröm, dom i alla fall trodde på, och sen, övergav allt som stod i vägen, sparkade ner sakerna som mötte dom, och överlät dom till en dikeskant, med högt gräs och döda djur. Jag älskar alla som skrattat, men gråtit, för att saker faller ut, på ett konstigt sätt.

***

Rabiessmittat spädbarn, med skabbig hud, hittad vid en riksväg, i en dikeskant, övergiven, lämnad ensam, med en snara i nylon, och en blodig servett intill. Undrar om det var kärleken som räddade honom, från snaran, eller om det var ofullkomligheten, från att fullfölja, rädslan, för att bli förföljd, och självrannsakan.

***

Ovidkommande olust, oviljan, och den oroliga blicken. Oförståendet för det ockulta, det ovanliga, är aldrig ofarligt, det ovanliga är precis som dom. Som om ondskan fanns bara i sättet hur vi aldrig begriper vilka vi är, förstår oss själva, i osämjan mellan organen. Olovligt och otidsenligt, alltid ihop, hand i hand, som det lugna kallet i orkanens mitt.

***

Jag drömde i natt att jag sjöng på TTA:s ”Koka kola veins” och var på väg i en taxi till ett ställe i stan, som i själva verket låg i Edinburgh och jag sjöng den låten om och om igen i taxin och försökte piska igång stämningen, så att alla började sjunga, och det enda vi sjöng var ”We don’t know our names”.

***

’Om inte jag ska, så varför dom’, tänker han när han går därifrån. Åt motsatt håll åt vad hans farsa sa, och ler åt dom som tittar på.

***

Hans farsa. Hans farsa. Hans farsa är hans storebror. Hans farsa är Hans storebror.

***

Är Tarkovskijs Stalker världens bästa film? Med scenen i tunneln, ni vet.

***

Jag såg på bänken i stan
Det stod så förbannat att ‘Räkan’ och Lisa skulle ha barn
Jag trodde aldrig hon skulle få ett skjut
Men verkar ha slutat lyckligt till slut.