Indien: Solnedgång över Pushkar, part 2...

När klockan blev nästan sex, samlade sig alla vid den lilla dammen, som var en helig sjö bland hinduer. Ryktet hade spridit sig över hela Indien, och vedertagits som en sanning, varken mer eller mindre, men i min värld var det bara en vit lögn för att locka turister till stan och skitsamma i allt det, skit i det där, skit i att jag samma dag, under helvetiska förhållanden, i förjävlig hetta, hade klättrar upp till kullen ni ser på bilden, bara för att längst upp mötas av en galen man med en ilsken apa i kedja som så här nära som mellan tummen och pekfingret, nästan tog min kamera, och sen skrek så att jag fick kramp när jag skulle rusa därifrån, och den dementa, galna, jävla gurun hade långt skägg och ett orange skynkad virad kring sin magra, fagra, klena, kropp. Och han gick med käpp och slog apan i kopplet ibland. Han slog apan en gång då också, kanske för att han inte tog min kamera. Och sen sade han något obegripligt till mig och viftade med käppen som om jag skulle gå därifrån, och jag vågade inte ens titta honom i ögonen, men tittade ändå för att vara på min vakt och gick därifrån, snabbt, som fan, och vände mig om för att se att han lagt sig på britsen, av sten, men fortfarande stirrade ilsket mot mig. Och sen mötte jag en finländare som älskade Ingmar Bergman och precis hade läst “Den gamle och havet”, och vi hade en hel del att prata om, över en hotellbuffé med några liter te, och sen gick vi ner till dammen för att se världens vackraste solnedgång bereda ut sig framför oss. Och solen halkade långsamt ner. Man kunde se det på håll, och trummorna kom fram, och försäljarna och massa ungdomar, och turister, och trummorna började banka och folk började dansa, och alla log, till och med arbetarna som bar tunga saker, och finländaren drog ut på den längsta hypotesen i världen, om varför folk i väst är olyckliga ändå, för männen vid dammens kant som bar allt för hand, verkade lyckligare än oss, i maskinerna. Det slutade med att han kom fram till att männen vid dammens kant, som bar allt för hand, bara hade händerna och det dom bar, att tänka på. När vi kan sitta med spakar och tänka på annat, och tänka för mycket. Och jag hade skakat på benen otåligt, och vridit mig, rastlöst, druckit mitt te, nästan slut, och när han hade kommit till punkt, brast det nästan ut, och jag: Meeeeeen aaaaaaaah, fattar du inte? Dom har Waterloo Sunset framför sig varje kväll. Klart att dom är lyckliga. Och han tittade på mig, som om jag inte var klok, som om jag var lika galen som mannen på kullen, med apan i kopplet, och jag kollade på honom, och nickade besvärat, andades djupt, lät tystnaden tala, och sa sen att jag höll med om det han hade sagt. Och stämningen i luften under solnedgången var som att det gick ett sus av förväntning i luften, mellan oss, som en gemenskap, men samtidigt visste alla vad det hört, att det här är världens vackraste solnedgång, och fotoblixtrarna sköt i höjden för varje hack solen halkade ner. Och några japanska turister sjöng sin sång så att trubadurerna bredvid, skrattade, men spelade med. Till slut hade solen gått ner, och det blev tomhet, som lade sig över hela dammkanten, ungefär som när man är tre stycken i ett rum, och den ena pratar hela tiden och plötsligt går han på toa och man måste börja prata med den andra, som man inte känner, och det var så när solen försvann bortanför dammen, och ner på andra sidan, som om den i själva verket sov på botten av dammen, och det kändes som att solen övergav oss, som att persiennerna drogs igen när man tittade ut över en sommaräng där alla hade sina liv på filtar med picknickar av termosar i rostfritt stål, ni vet, och vad skulle vi nu titta på, och säga, när inte solen längre fanns där. Men det kändes som att solen fanns på botten av dammen, och jag ville verkligen hoppa i och hämta den, så att folket i staden och alla vi som satt där, kunde börja leva igen. Som folk ska.