So won’t someone help me to break up this crown..

Jag skulle ha dött när jag var 18 år. Allt över är bonus. Jag skulle svalt allt i den där lilla burken som så vanskligt, försmädligt stod och darrade, vickade på kanten till nattursbordet bredvid min säng och stearinljuset som aldrig brann ut, den 11:e mars 2001 och dom sjunger än i dag, there’s a light that never goes out, när jag går förbi på stan och burken som nästan verkade vilja falla över mig i sängen där jag låg, men stod kvar och dallrade på klippans kant, och stupet ner till avgrunden där Sebastian kastade sig ner några år tidigare, och alla föräldrar kom och sa att han hade sparkat boll och att bollen flög ut och sen kom Sebastian, när han skulle hämta bollen och trampa snett, det var bullshit, och det var bullshit som fick mig att bära upp läderkulan ända upp till klippkanten, skriva några sista ord, och sparka ut den, hårt, den 5:e oktober 2001, ta några djupa andetag, och se en joggare så förbannat lugnt titta på mig, som om jag inte alls var någon, och jag vände om och började löpa i samma spår, ner, till trottoarerna och gå mina tunga steg hem igen för att möta morsan och farsan vid matbordet, alltid bråkande om något oväsentligt, som fakturor och lån, och min syrra från pipen av ett ICQ kunde jag höra henne grubbla febrilt om vem av alla dom, som kysste Elin bakom ryggen på Marie, och jag satt där, och hade sparkat bort en boll som morsan köpte till oss för att kunna bli bra på någonting, kanske bäst i världen, eller lika bra, som grannens son med specialsydda sulor i, för hälarna med vatten i och knäskålar med inflammationer; alltid var det nåt. Och klippan såg så förmäten och nöjd ut, efter det, i soluppgång, på andra sidan, när bommarna hissades ner i gryningen, och tåget närmade sig på håll, nyårsdagen 2002. Skulle jag ligga kvar, och låta tåget klyva mig i tre delar, eller skulle jag springa ikapp det och hoppa på. Det fanns inget val, och jag låg ner, med tre lysande lyktor långt bort, stadigt närmande sig och tjuten från tutan när lokföraren såg något alldeles för litet, och klent, ligga över ett spår, så som ingen ens ligger över en krubbas halm och tjutet fick mig att bli rädd nog att hoppa därifrån, av ren reflex, och sen inte ens hinna med att tänka på att springa ett enda steg. Och jag blev kvar, sittandes på en bänk och filosoferande över livets gång när jag på vägen hem, parkerade cykeln och låste fast den i kedjor runt en lyktstolpe som om cykeln plötsligt betydde någonting och på vägen hem gick jag in i biblioteket och lånade med mig allt det där, som alla andra sa var bra, och slutade upp med en trave böcker på mitt golv, vid sidan, där jag inte kunde hitta mig i allt det där, ens på ett enda blad. Se mig själv, i något ord. Och det var Machiavellis ”Fursten”, och alla såna där, KLASSIKER. Jag behövde inte något att greppa tag i, men något som greppade tag i mig. Och svingade mig därifrån, sa att jag fanns, att såna som mig verkligen lever, att jag var någonting, att jag var fin, och det först långt senare, i början av november 2004, med The Kinks, och ”Death of a clown”, som jag verkligen, och för första gången kände, att det fanns något i hela den stora världen, som talade direkt till mig, och, som kanske, kunde rädda mitt liv. Oavsett om det skulle göra det, eller inte. Men jag skulle alltid kunna lyssna på den, och gråta, och inte skämmas för att gråta, inte nästla in mig i massa gamla minnen, men befinna mig där, just i låten, som ett förstummat spädbarn i sin moders famn. Och veta att vi är två. I hela den stora världen, två stycken, som ibland går av på mitten, så lätt som fjärilars vingar lyfter från en blomman, sen en blomma till. Men Ray Davies skära, spröda röst, var där bara för mig. Jag älskar den, och jag kommer alltid att älska den, för det.