Hård som sten

För många portioner snus, har trillat ner, under läppen, till tungan, och ner i lungorna. (Men jag är fortfarande hård som sten.)
För många klunkar, svart, svart, kaffe, har åkt upp, som kallsupar, i bihålorna, och näsan. (Men jag är fortfarande hård som sten.)
Och kikhosta.
För många tuggor, oxfilé, har harklats upp, när natten är sen. Svalts, men i sura uppstötningar, kommit upp igen. Hoppas jag inte.
Och hjärtat i halsgropen, tuggade jag, bit för bit. För att inte svälja, hela klumpen på samma gång.
En famn, som inte kunde hålla kvar, allt jag roffade åt mig, i stan. Är allt jag har. Kvar, och en stad, som inte riktigt, kan ta mig på allvar, efter allt det där, och aldrig igen.
Tar jag spårvagnen ändå, och tittar ut. Mot skolgårdar, övergivna, barn. I hörnen, med ryggsäckar, för stora, och för fula, för att någonsin, få chans, på bruden, med flätor i sitt hår. Redan, fräck, pålastad, alla fräcka kläder, från morsan, som inte heller, kommit därifrån. Vill jag ta dom i handen, och leda dom därifrån.
Bandare, med blandband, av på mitten, i trassel, för armvev, som gick för fort, i vindarna, eller åt motsatt håll, mot pirarna, i mörkret;
kunde jag se dig, stå ensam, lutad, mot ett ödelagt, Kajskjul 8. Göteborgskalaset, 1994.
Spyor, spyor. Vilda danser. Vid Majorna, högt över taken. Sitter barnen där, och röker gräs, än idag. Jag såg dom igår. På samma plats. Med samma blandband, och armvev åt fel håll.
Vill jag, egentligen, bara sätta mig bredvid.
Och sjunga med.
Varför?
Därför?
Aha?
För, jag är fortfarande hård som sten.