Kuckeliku. Kuckeliku.

Haha, - med ett dovt, mörk, skratt, från ingenstans vaknade jag till liv en vinterdag, för över 20 år sedan nu. Och farsan och morsan sa att det var den kallaste dagen i deras liv. Farsan och morsan, sa att det var Sibirien. Det var inte Sibirien. Men när jag tänker tillbaka på det, kan jag verkligen se det lika kyligt som Sibirien. Och då inte kylan i sig, utan nakenheten i naturen, som om alla vindar i stan var diktaturer och auktoriteter som allt det levande, var livrädda för, och därför gömde sig för. Jag kan ibland gå runt på vintern, och se vindarna dra med sig några nystan snö över biltaken, och då se hur biltaken nästan krymper ihop, och trottoarkanterna verkar blöda för varje vind som slås mot dem. Vindrutetorkarna slår. Persienner är nerdragna och man ser bara ljuset ifrån rummet, i strimmor, flöda ut. Och drömmer en hel dröm om hur varmt det är där. Jag går där, och tänker att det måste vara dagen då jag föddes, den första dagen i mitt liv.

This is the first day of my life.

Och det är såna dagar, när Bright Eyes verkligen finns, och Conor Oberst verkligen är där för att på några dagar innan eller efter jul, bara stå framför oss, och säga att han finns, och att han är där för oss.

***

Nummerpresentatören blinkar i neon, har du sett det förut. Jag gömmer mig för nummerpresentatören som blinkar i neon, tänk om det är presidenten som har ringt! Eller Nanne Grönvall. Oh shit, vad ska jag säga till henne. Jag kan ju fråga om hon är boxertrosor eller string, eller såna där fula Bridget Jones-trosor som plötsligt blev vedertaget, och så jävla bra. Inte, och jag gömmer alla klockor i mitt rum och förtränger innan jag somnar, att jag kom dit, och att jag ligger här. Så att tiden kanske inte finns, och klockan kanske inte ringer imon. Och stressen, för att somna, all stress uppfanns av han som kom på att det fanns något att göra av sina liv. Och stress blev till, när folk började förstå att det fanns något att stressa för.

***

Kuckeliku. Kuckeliku. Uppklädda brats i finkavaj, åtsittande, bra, vaxade hår, tvättade jeans, och hysteriska acneanfall i fejsen, rynkar ögonbryn, spänner upp mobiltelefoner och låtsas att allt är en film, från Hollywood, en romantisk komedi, vilket jävla liv, som om modet stått still, ser sen sina farsor åka förbi i bautastora bilar, på perfekta gator utan ljudnivå, med hus i alla vinklar och häckar åt bara ett håll, så stelt, så jävla perfekt, så jävla välklippt. Genom luften flyger bara pollen, över ängar, ingen boll. Lever dom ens? Jag hoppas dom dör. Så jävla fint. Är inte livet en strävan framåt, en kamp, om att överleva, och döden; att sätta sig ner, och slå sig till ro. Lever dom ens? Ha, lever dom ens? Jag skulle vilja se Allen Ginsberg gå dom döda gatorna, sicksack, och spy galla i varenda brevlåda. Jag ska gå efter honom, ha, trycka in en ukulele i deras nyckelhål, knacka med min hela knytnäve, komma in, och jag behöver inte ens lära mig spela gitarr först, det finns ett sätt på vilka alla blir som barn igen; jag ska trycka upp den vida ukulelen i deras anal! I deras anus, och låta deras avfall och avföring, spela sin melodi för folket som sitter bredvid, jävla grannar, att förstå någonting som inte har dollartecken i varje ände. Sen blir allt bra, sen blir verkligen allt bra.