Mitt India: Goa

Jag skulle på alla sätt kunna säga att det var den bästa tiden på mitt liv. I nästan sju dagar. Uppvaknande i Indien. I Goa. Och Goa, Goa, Goa. Jag festade nästan ingenting och det handlade inte om det. Utan om stränderna, och caféerna och det ljumna vattnet, och nattbaden, och baden i solnedgång. Det var uppvaknandet. Från en helvetisk första tid i Indien, kanske allra mest förvirrad. Jag kom till Bombay två dagar tidigare, helt ensam, halv tre på natten. Och såg alla andra på planet försvinna därifrån. Jag försökte sova på flygplatsen och smita in i ett rum, men två beväpnade vakter motade hastigt bort mig. Så jag kom ut vid entrén. Hade inga pengar, ingen guidebok, var helt jävla lost och försökte hitta vägar därifrån. Betalade med mitt VISA-kort och lastades in i en minibuss med fyra andra indier som bara var där och tittade på mig. Trodde jag skulle dö, trodde dom hade kidnappat mig, trodde dom skulle knulla sönder mig. Kom fram till ett öde hotell. Stort, men mörkt och utan folk. Somnade på sängen, under fläkten som lät så förbannat, och vaknade upp några timmar senare av att solen sken in genom fönstret. Folket på gatorna levde sina liv. Allt var igång. Världens största Bombay hade vaknat till liv. Gick ut på gatan, försökte fixa en taxi. Fixade en taxi, med en som inte kunde prata engelska. I förorten, folk överallt som tittade. Folk, folk, folk! Slet mig loss bland folkmassorna, som en superstjärna. Kom på i taxin att jag inte hade pengar. Hm, försökte förklara, gick inte. Han körde mig till en bank, och jag hoppade ut. Stannade vid en tågstation och tryckte mig in i ett tåg som nästan inte stannade och människorna där inne. Fullt. Som en djurtransport i bur, in mot centrum, in, in, in. Kom ut, bad en taxi köra mig till Gateway of India. Han körde mig runt, runt, i stan. Och jag fattade det, men orkade inte tjata. Kom fram till Gateway of India och alla människor som sålde ballonger och ville ha mjölk och drog i kläderna och nästan drog av mig kläderna. Så gick jag två varv runt den jävla byggnaden och på det andra varvet såg jag Andrew. Vi hade bestämt träff här, via mail, en vecka tidigare och han hade gått runt, runt, i nästan 8 timmar och väntat på mig.

Vi körde ”sten, sax, påse”, om vi skulle dra inåt mot landet och klättra i grottor, eller åka ner till Goa. Det blev Goa, och vi gick in till en resebyrå och frågade efter sovbussar. Dom visste en och kunde köra oss. Aha. Vi åkte med dom och han körde oss ut ur Bombay, i nästan två timmar, innan han kom fram till ett litet skjul, ett litet, litet, skjul. Och vi hoppade av och han krävde oss på pengar och Andrew blev förbannad och sa att allt var deras fel och gav dom en smutsig t-shirt i betalning och konstigt nog blev han jätteglad, och sen fick vi plats på bussen som skulle gå en halvtimma senare och sprang in och käkade ris och curry på en restaurang tvärs över gatan, en fyrfilad väg. Så när vi satt där, kom en busschauffören och drog tag i oss och vi var tvungna att springa med, till bussen, som stod och brummade och tutade på oss och vi hoppade in, fick dela på en säng och Andrew blev skitförbannad igen och sen satt vi och snackade, innan Andrew tog ett sömnpiller och sov i nästan 12 timmar och jag vaknade av att bussen stod stilla, mitt på natten, väckte Andrew, han hoppade upp och vi sa typ, skitsamma vi hoppar av här. Hoppade av där. Fick tag på en taxi, och ett litet rum. Somnade igen. Vaknade av att solen sken in, och av värmen. Gick ner till stranden, beställde in alla former av milkshake och jag skrattade fortfarande åt att allt var så jävla billigt, som alla andra, och sen, sen, sen, såg vi den lilla, lilla, lilla, flickan dansa på lina.