Rulatorn

Och tornen över Majorna har aldrig sett så ensamma ut förut. Båtarna i hamnen, har aldrig sett så ängsliga ut, så rädda för att sjunka ner i vågorna, så förlorade, som jag. Det var den värsta kvällen i mitt liv. Jag snubblade hem över spårvagnsspåren, hoppade, nästan bara att en spårvagn skulle hitta mig och köra över mig, så cyniskt brutalt, som jag en gång, någonsin, föddes till jorden. Om jag ens gjorde det. Det är en känsla i huvudet, som stannar kvar. Jag var full, och hon var full. Hon kom dit, och ville prata. Jag låtsades att jag inte såg henne. Jag såg allt. Nu är jag halv, en halv människa som trånar efter någon att hålla i. Allt är passé, allt är förbi, hela livet drog iväg och lämnade mig ensam kvar. Jag kan lika gärna dö. Det spelar ingen roll. Inte, nu, inte, sen, och aldrig mer.

”Well, I’m at the station but I can’t go on the train.”

***

Jag orkar inte ens prata längre. Jag orkar inte skriva nåt. Jag vandrar runt i mitt Pompeji bland ruinerna. Stänger in mig i ett skändat rum. Släcker lampan, drar ner gardinen, och låtsas att jag inte finns. Det är enda sättet att gå vidare på. Det är det enda sättet på vilket jag kan vara, och samtidigt inte behöver offra hela mig, för att försvara. Jag tror inte på någonting. Jag tror inte på kärleken. Och i hela mitt liv var den det enda jag trodde på, för att det, ibland kändes som att den, verkligen, trodde på mig. Nu lämnades jag smutsig i smutsen. Svettig i karusellen, och yr i stan. Och vilken stad? Dom bygger tunnlar under marken, och det är omöjligt att gå rakt. Den staden. Det är väl ingen stad?

***

Det känns som att dom har lagt ett tung, vått, täcke över hela mig. Så att jag inte ska kunna se vad alla andra gör, ungefär som när man nattar barnen när dom är små, bara för att starta historiens största och vidrigaste orgie, i sovrummet bredvid. Jag har det täcket över mig, hela tiden. Och jag hör dom prata på håll, och vad dom pratar om. Ingenting sägs egentligen, men allting handlar om mig.

***

Jag såg henne, hon kom. Kramade mig. Jag vände bort, och gick därifrån. Vi satte oss vid ett bord. Hon kom dit, satte sig bredvid. Jag vände mig bort. Hon flyttade sig, framför mig. Jag sa att det var dags att gå, och drog. Sen kom en kompis efter och undrade vad jag gjorde, sa att jag var störd, och jag svarade att han var störd. Vi pratade och jag berättade historien om mitt liv, som det är nu. Rakt av. Rätt så högt, i en tom spårvagnskupé som långsamt fylldes på. Regnet smattrade på taket, och regnet ville verkligen döda mig. Vad gjorde jag, och vad jag sa, den kvällen. Hur jag blottade mig, och vad dom såg, den kvällen. Det är allt jag har kvar. Just nu. Det är allt som förföljer mig, men samtidigt mitt enda hem. Min enda väg, till tak över huvudet och en varm kamin för att inte frysa ihjäl. Och allt som finns kvar att göra, tills vägen slinker ner, utan förvarning, tills månen halkar av och stjärnor faller ner, tills jag går av, tills jag går av, är att försöka dölja mig, skydda mig, gömma mig, som Adam och Eva i edens lustgård går jag och plockar vissna löv vid en dikeskant. Det är på riktigt nu. Men jag är bara fejk. Jag är fejk och passé och inte ens där. Tills de förföljde mig, de långväga av alla fiender, in i den djupaste av djupa återvändsgränder. Och jag själv, utan att ha ett val, för sent insåg att jag faktiskt fanns.

***

Igår, var dagen då, Madame George verkligen räddade mitt liv.

***

Alla som ens tittat på mig, torterar mig. Alla som sett mig, vill döda mig. Jag vill inte vara med. Kan man inte bara skriva en lapp på något konstigt språk, höja en vit flagga så att alla ser, att jag inte vill vara med. Jag vill bara dra, och försvinna, ut. Bort, starta ett nytt liv, eller bara långsamt, dö ut.

***

Jag kan inte älska farsan, utan att känna att kärleken är på morsans bekostnad. Och får mig att känna så dåligt samvete, för vad jag känner, och mina känslor. Som alltid smider planer, jag inte vet om.

***

Jag är ett söndrigt barn. På alla sätt, ett söndrigt barn. Och jag vet inte om det är det faktum att jag är söndrig, eller att jag fortfarande är ett barn, som svider mest. Jag vill bara att allt ska vara bra, och alla ska vara lycklig. Men ibland, kan jag verkligen sprida tårarna vidare, som en skärseld bränner upp allt jag sett.

***

Men har du någonsin sett ett bränt barn, pissa på elden?

***

”I helvete, att nån är där för din skull”

Jag måste skriva nu. Det är min grej. Jag måste skriva något, för att hitta dig. Jag ska köpa en gitarr och vinna över världen på min sida, av stängslet, jag ska klättra det jävla stängslet, längst upp, för att falla ner, och se om någon finns där att ta emot mig. Jag ska skrapa min hud blodig. Jag ska bli stor, och större, och sköta allt på mitt sätt.

***

Jag har bytt två blöjor, alla i personalen verkar tycka om mig.

***

Och på lördagseftermiddagar går de röda tröjorna hem. Sorgsna, med varenda antydan till liv skrapade till skrubbsår, mot asfalten där bilarna kör lika fort ändå. Eller lyckliga, med ögonen fästade på varje moln som rör sig, och på varje moln som stannar kvar, och sänker sig över dom och förenar sig i en himmelsk drog där hjältar delar svärtan med syndabockarnas; hån, förakt, djupa suckar, och ”kom igen”. Som en Gary Sundgren på Ullevi. Och på ryggarna har de nummer, för att bevisa, för alla som inte fattar, att dom, offrat halva sina liv, sina pengar, sin kärlek, och säkert mycket mer än så, för något så totalt meningslöst som hur det går för elva röda tröjor på en fotbollsplan. Om och om, varje lördag. Sen hem. Tvätten, disken, barn, byta blöjor. Och tänka tyst, men aldrig för högt, att livet på alla sätt är miserabelt. Men också, kanske än mer, miserablare att ta sig bort ifrån.

***

Och jag tänker ofta på den dagen.

Dagen när Stefan Holm hoppade 2.40 och jag slet, nästan, sönder en telefonsladd. Ringde upp hela mitt kontantkort, och skrek som talande tungor till en föråldrad med hållfast telefonbok.

***

Jag måste bort härifrån, och dit, där folket är som jag. Eller inte så, där jag kan vara som alla andra. Sitta på barer och le mot folket som går förbi, bara för att känna mig välkommen. Bjuda stropparna på en liter gin, bara för att bli en stropp själv. Klä ut mig, klä ner mig, och tvätta håret med vax, för att sätta mig med folket på stan och lägga en hatt framför mig, så att alla ser hur synd det är om mig, som kom dit utan någonting och nu sålde sin själ, för att få vara kvar, eller för att, om ens det, ha råd med flygbiljetten hem. På ett Statoil-flak från Malmö, och några gram från Köpenhamn.

***

Jag drömmer inte, jag lever. Och jag lever så intensivt så att drömmarna bara blir, egna, förvridna nav, i den verklighet jag upplever i vaket tillstånd, med inte så små inslag av fantasi. Så att jag ligger vaken på morgonen och vrider mig, för att komma tillbaka i drömmens värld och göra allt fel ogjort, och göra det rätta, rätt igen. Kanske döda någon, för sakens skull, för att känna hur det känns. Kanske kyssa henne igen, för en sista gång. Kanske leva mitt liv, och dö. För att veta om döden finns. Och kyssa henne, precis innan. För att veta att kärlek fanns. Att kärleken fanns. Att kärleken fanns. Och jag vrider mig ett varv, ytterligare, runt jorden som en modul sprayad i vitt, över sfären, och horisonterna, och, i en satelit vakar jag, över tidens gång, genom att sitta utanför och betrakta in som en baktant med förklädet ordentligt knutet, runt en bastant midja och två händer som bara hållit i döda ting, ett helt liv, så att allt levande som någonsin råkar landa i de där, bestämda, beslutsamma handflatorna, dör direkt, innan det hunnit resa på sig, av den blotta åsynen av förklädet och stanken av andedräkt som inte fått bytas ut på hundra år, eller mer, minst, ett varv till runt jorden: och den feta tanten i förkläde tittar in genom ugnsluckan på sin sockerkaka och vrider upp värmen till fyra tusen grader så att ströbrödet fräts in, och det där inne kokar upp: på samma sätt vaknar jag i sängen, på morgonen, eller sena dagen, och tittar in på natten som så ängsligt flöt förbi, och drygt försvann ut ur mitt liv, som om jag kunde ha hållit kvar det om jag bara sov lite till, men tappade det av ett enda ljud, som om jag halkade och slog mig rejält, vrider jag mig, ett varv i motsatt riktning och drar upp värmen till fyra tusen grader, minst. Och hoppas att något börjar bubbla inom mig.

***

Hur kan man se ut som Håkan Steen? Han ser ut som en skolpojke som slår första slaget och sen springer livrädd därifrån, hem till mammas knä och säger att allt är rektorns fel.

***

Jag ska strö ut sockret över mig, och vara söt.

***

Jag ser dom, ofta på vardagskvällar. Längs parkpromenader, ljumma kvällar och helgdagar. Varhelst skatorna breder ut sina yviga vingar, tittar dom på. Varhelst leden följer dom, hasar dom gröna påsarna fram. Hittar, sin väg genom stan och går på rad, som i en marsch utan eskapad, som minnen från fornstora dagar, fortsätter de att gå. Som eremiter, banditer, och myror, jobbar dom. I bästa fall med några ensliga mynt, skramlande i fickan. I värsta fall med en öppen gylf. Och stanken, från bänkarna förföljer mig, till gränder utan ljus. Jag ler förskräckt när jag går förbi, men kan samtidigt inte låta bli att avundas dom, som avsagt sig allt av värde, för att leva sitt liv i någonting dom själv byggde upp. Eller så blev det bara så. Nuet, ni vet. Och varje grön påse, med ett strå till stacken. Som jag dragit min påse över huvudet för många gånger, och fortfarande gör, trär den över öronen, och längre ner, för att inte se vad som händer utanför. Och kanske möta en främmande blick på fel sätt, så allt jag tidigare burit med mig, lyfts av, och bärs upp till klippan för en värld av två. Tills jag bara, så sakens skull, hoppar därifrån. En vårdag 2005. Nu, ska jag förlåta mig själv, för att jag ens tittade. Och börja starta upp något nytt. Med gröna påsar, över huvudet, för att slippa se, det som ändå bara syns på håll, och inte vara inuti, det som ändå bara sker på håll, och inte vara inuti, någonting som vet vem jag är, eller lovar mig att allt blir bra. Jag vill bara vara snygg, och aldrig vara inuti, det som ändå bara sker på håll.

***

Jag skriver pinsamma dagböcker på Skunk, och låtsas att jag vet varför allt blev som det blev. Och är som det är.

***

Olyckligheten har blivit en hobby, ett tidsfördriv, en sysselsättning, ett sätt att vara, en källa till inspiration, något att satsa på, hålla fast vid, och förbli. Kanske, som att förvandla sig, bara i början väldigt långsamt, men sen allteftersom, till den svarta killen, med tovigt hår, och tårar på kinderna. Och bli en sån som alla tycker synd om, just för att han är som han är, men inte har aning, eller en mage att bry sig om, varför han blev som han blev. Och en som alla tycker synd om bara för sakens skull, men som ingen någonsin orkar prata med, för att de är rädda att kanske, ryckas med, som tonåringen och pensionärens väska puttar jag ner rulatorn i ån, så att den bara långsamt, rullar ner, och alla ser, över en bro, när jag går iskallt, och lugnt därifrån. Med rak rygg, pumpat bröst, och bitter uppsyn. Och jag kan alltid säga att det var hon som började, att hon kallade mig för KUK, när jag gick förbi och i själva verket skulle hjälpa henne, upp på en trottoar, när jag snubblade och trampade snett, och hon spottade, och drog mig i håret som bara äldre damer kan, och kallade mig för BÖG, tog mosbrickan hon höll i vänstra handen, med fast grepp och hävde den över mig, fällde mig och sparkade och att det sen var i självförsvar som jag lät rulatorn, långsamt, långsamt, rulla ner i floden för att kanske, få folket på bron att skratta och se vem jag är och veta att jag finns därför att jag ser att någon ens reagerar på det gör, och jag kan lika gärna hoppa i, med kläderna på och moset i håret som ketchup i näsan och låtsasblod från hårbotten när naglarna, hennes, riktigt borrade sig ner för att dra rötterna upp och jag hoppar i, med samma känsla och samma blick, som när jag lät rulatorn, bara långsamt, långsamt, rulla ner, och över kajkanten, jag tar ett litet kliv, sen ett litet kliv, och kastar mig ut, bara för att folket på bron ska skratta en gång till, eller gråta. Men i alla fall reagera. Så reagera. När jag säger sanningen på en ödelagt polisstation i utkanten av stan, och så mjukt, och försiktigt, motas in i en cell för att skriva mitt brev till samhället som om det fanns på riktigt och inte var en myt för att få folket som inte passade in, eller inte trodde på den, gick på den, att trilla dit, och inte var något folk bara sa istället för att reflektera över sina egna miserabla liv, och drog sig till sömns för att vakna upp utanför, och för alla dom som tror att myten finns och är på riktigt, som en verklighet och skyltar över rätt och fel, så är jag, verkligen, på fel sida av ån och folket, jag ser dom, genom ett rostigt galler och breda cementväggar, att dom fortfarande stå där, och skrattar än, åt det jag gjorde, och jag kan inte tänka på något annat, och inte göra något annat än le, över att mitt liv plötsligt slog sig fri, och fick en mening, på alla sätt, eller på inget sätt. Men spelade en roll.

***

Jag nyser så att det skvätter, högt och snabbt, över dom som går förbi, och säkert smittar resten av världen, (när Malta vinner VM, och herre gud, för Anders Limpar, som satt i tidsmaskinen,) som HIV-positivt blod, utspätt i drinkar, och brunsås hälld över pulvermos, med korven bredvid, styckad i lagom stora bitar, och serverad till dom jag verkligen älskade, att äta upp med guldbestick och rött vin i flaskan, står bredvid, med blod i, och blod som ketchupen, för vad vet dom om kärleken, och alla äter upp sin mat den dagen, slickar den sista brunsåsen bort från tallriken så att det inte syns vad dom åt och vad som finns inombords. Och när rättegången pläderar för ett yrkande dom och döden ska jag resa mig upp och bara tala lugnt, och pedagogiskt, att vi ska alla en gång dö, sen ska jag ta emot döden som jag tog emot vinterns första snöflingor, vårens första, svävande pollen, de första blommornas blad, sommarens alla bin, höstens bruna löv och den enda kärleken jag hade, men aldrig kunde hålla kvar. För jag måste lägga undan allt jag älskar, gömma det, i säkert förvar, och inte bära det med mig om jag skulle ramla, trampa snett, och inte kunna lyfta det på vägen hem, och så vidare. Så jag skriver, men man kan inte bara skriva kärleksbrev utan att vara där, och låtsas som att kärleken finns, när man ändå bara bryr sig om hur Kafka mådde vintern 1912, och breven till F., för på andra sidan sängen ligger kärleken och undrar vad som hänt och sen hände ingenting, och efter det sågs vi inte mer, och om jag ska skicka ett mail någon dag, för att fråga vad hon gör, om hon finns, och om det någon gång igen blir vi två, så ska jag citera breven till F. och säga förlåt, och, om vintern 1912 var kall, så är det minst lika kallt i år. Men det räcker med ett täcke och två nakna kroppar, för att hitta värmen igen. Och jag ska verkligen älska dig. Varje dag, forever young.

***

”Hej vad heter du, ska vi nävknulla?”

***

Livet är skit för man gör alltid fel. Och man gör alltid bort sig, på ett eller annat sätt. I hela livet kommer jag skämmas för att jag har gjort mig, mot dom som går på stan, alla, någon gång, och vara rädd för att göra bort mig igen. Och så kommer jag leva mitt liv.

***

Och så stod jag och min tvillingsyster på stan, och mötte en gammal vän. Och började prata, alla tre, om framtiden. Och den gamla vännen sa till min tvillingsyster, att hon var smartast, men att jag skulle bli rikast. Jag blev lite chockad, men samtidigt lite nöjd med mig själv. Och utan att tänka innan, svarade jag bara, men en skämtsam ton av ironi, och medvetet, kaxig, uppsyn: "Det är sant. Jag kommer få en galen idé och vinna matchen".

***

Jag vågade aldrig vara lycklig. Om jag skulle vara lycklig, skulle jag inte längre ha någonting att skriva om. Och då orden ter sig vara det enda i mitt liv som lever, och mitt liv, är jag rädd för att livet skulle bli så helt utan mening, sakna mening, och verka så helt meningslöst, att det till slut skulle bli omöjligt att bära vidare.

***

Jag hatade bröllopet, varje sekund. Och led. Som Pontus Pilatus. Som jävla herren messias kristus på korset, när vigseltalaren, den jävla prästen, slutligen lutade sig framåt, bredde ut armarna, och sa, ”församlingen, det jag gillar med dom här två, är att dom är så jesuscentrerade”. Jag ville spy, och ropa att det inte alls är så. Men hejdade mig.