På andra sidan spåret

Så hungrig så att det böljade fram. Hade kunnat, lika gärna hoppat på spåret, och sjunkit igenom det, och ner, där tågen hänger upp och ner, så kändes det som. Satt på en perrong, ensam, mitt på dan, en regnig fredag, och av tusen bänkar, kommer den en fjortistjej och sätter sig bredvid, nästan äckligt nära. Och tänder sin cigg, och flåsar ut röken, som om hon hade sprungit ett marathonlopp. Varför satte hon sig där, och vad tänker hon på. Jävla skit. Jag sitter och är nästan död av hunger, och det dunkar i huvudet och jag undrar vad hon gör där, och börjar leta i mina fickor efter en lapp med poesi, jag skrev, frenetiskt, som om jag letade efter en mobiltelefon som redan ringt ett bra tag, och hon måste tro att jag är tokig nu, tänkte jag då. Och sen ringde hennes mobiltelefon och plötsligt visste jag allt om hennes liv, vad hon skulle göra och vad hon gjorde igår. Sen gick vi på tåget i olika vagnar, och kommer nog aldrig ses igen.

***

Mitt liv är intensivt. Jag springer så fort jag kan, överallt, mot varje mål, mot varje litet ting som rör sig, men hamnar oftast tomhänt, i mitten, av det jag ville bli, inte riktigt framme, men inte så långt ifrån så att jag kan stanna där, och göra något annat, skita i allt, och dra. Det kanske kommer en morgondag då fåglarna sjunger mig hem igen, och alla, sjunger samma sång. Mina förhållanden är alla intensiva, men jag går höghuvad därifrån. Som tjädern som plockade tuppens sista fjäder, som hörnan som stack därifrån. Jag ska aldrig se mig som ett offer. Jag ska aldrig tro att någon hatar mig. Det blir bättre så, och så ska jag leva mitt liv.

Som han som låtsades veta, och låtsades känna, folket som låtsades veta vem han var. Och från det, byggde alla dom, upp en låtsasvärld.

***

Men jag kan aldrig låta någon älska mig, mer än jag älskar den. Ändå är jag livrädd för att älska någon som inte älskar mig.

***

Jag vill inte gå på det förbannade bröllopet och sitta där som en mink i en fåraulv och försöka le och hälsa glatt på alla dom som i hela min barndom bara varit folket som pratade så högt om allt dom hade gjort, och frågade mig, vad jag ville bli, och sen skrattade nöjt, när jag inte hade något och svar, och herre gud, alla jävlar, vad jag kunde se mig själv, min lilla kropp och mitt osäkra leende i deras vitögon. Och farsan som skriker, och inte skriker, men trånar, pustar tungt, och andas ut, för att jag ska gå i alla fall, och allt är så jävla viktigt. Det får mig bara att ligga djupt, i sängen, och tänka sunt, att jag i framtiden inte ska ägna en enda sekund åt folket som aldrig fått mig att skratta eller gråta, och som aldrig i hela mitt liv kommer att få mig att fälla en enda tår.

***

Vad är det med dom ilande ungarna på andra sidan tågspåret, som spottar och svär och klottrar bänkarna fulla av skit och telefonnummer med könsord och hjärtan i svart tusch, och vem vågar stå kvar när tåget kommer, och vem kommer springa först därifrån, bryr jag mig om och ser hela laget av uppknäppta jackor och nedhasade jeans, med basketskor, hoppa ner, på spåret och försvinna bort under tåget som en svallvåg på en i övrigt ocean. Och klottret på bänkarna visar vart dom är, som initialer mot en bakgrund och sin framtid, för ingenstans finns förankringen i nuet och det där som så snabbt flyger förbi, flyger lika snabbt därifrån, mot horisonter där alla moln så förnöjelseväckande självgott har samlat sig, ihop, för att möta anfallet från oss, som stackmoln och höga, torn, ner till marken som en orkan med blixtar och döda kor. Och just de döda korna, som återvänder till mig i varje dröm, och ligger bredvid mig vid uppvaknandet, för att så fort jag stiger upp och ser dagens ljus, försvinna spårlöst därifrån, just korna, får mig att tro att ingenting än horisonten kan få mig att överleva natten, om inte morgondagen var där för att rädda mig.

***

Du går bara där, runt inför en fullsatt publik, och trippar runt, som en rysk jävla docka, valsande, så obekymrat förbi varenda blick, helt ovetande, om ditt sätt att vara, går lite till, inför folket som fortfarande väntar på att du ska komma tillbaka. Dina vänner, är manliga beundrare. Och forna älskare, från en svunnen tid, som du fortfarande tänker på ibland. När du har annat sällskap, och du säger att han och han, dom var bra. Kommer du ihåg när vi låg i din säng, och du kramade mig, hårdare, om min arm, när jag berättade om varje tjej jag ens krockat med. Jag vill inte ha dig igen, jag vill inte ha en tjej som bara kanske älskar mig, om jag gör så och så, och hotar med att göra slut, så fort jag förvillar mig, in i mig själv, som ett offer, och en fånge, inför dig, som en kille som bara vill älska, när kärleken inte räcker till. Och du talade om för mig, om det, att så kan det inte vara. Men, nu, jag stakar gången från där jag kom, jag plogar den igen, skottar för hand, bort all blöt snö, och spåren från vem jag var, innan dig, och i början av dig, när jag skrattande cyklade upp på uppgången, låste cykeln på samma sätt, mot samma staket, och kollade in genom fönstret för att se om du var där. Jag skottar, för att inte fastna. För säkerhets skull. För om jag fastnar och blir kvar, så fryser jag ihjäl, på mindre än ett ögonblink. Om jag så ens halkar, omkull, så dör jag på ett knäppt finger, och alla ben bryts itu, som fågelungars ben, innan ens pappa fågel, och mamma fågel, hinner sjunga, en avskedssång, jag dör, då, utan en tyst viskning, eller en andedräkt i försvar, jag dör som jag den jag var, verkligen, så bar, som balklänningen, du bar, i slottet, när du kysste han den där, jävla grodan, och väntade på att prinsen skulle komma ner. Från tornet, och satt ensam den dagen, som dagen, då jag träffade dig, på en tågperrong, och kärleken, och kärleken, lät inte vänta på sig. Men om jag älskar dig nu, precis som då, men åt fel håll, och du lämnar mig med, och sopas ner i ravinen, till dina forna älskares kull. Men stör mig inte, säg ingenting, så länge, på ett tag, för, till dess att jag ser dig igen, eller inte ser dig någonsin, ska jag hitta min väg tillbaka till dom som älskar mig. Verkligen, utan att dom kräver nåt tillbaka. Jag ska älska mamma fågel och pappa fågel, och be dom, sjunga mig, en kärlekssång. Sen ska jag fråga mamma fågel, och pappa fågel, om dom kan föda mig ett fågelbarn. Så kan vi leka, den och jag, och kanske, en, solig, morgon, någon dag, verkligen, flyga jorden runt.

***

Hur kan du bara få för dig en sak och sen hålla det? Hur kan du bara stänga av kärleken och gå framåt i ditt liv. Hur kan du glömma mig, när du älskade mig? Som du gjorde. Alla sömnlösa nätter när vi satt och kollade på stjärnorna som om varenda jävla stjärna var vårat barn, och vi planerade framtiden, någonstans, i deras famn, för att bara åka baklängeståget ett helt liv, och tyna bort i dimmorna, försvinna ut i tystnaden, och du citerade varenda kärlekslåt som fanns, och inte fanns men borde skrivas snart, i SMS till mig, jag kan släppa dig. Men jag kan inte släppa att jag inte längre har någon plats hos dig, när jag förut hade allt. Vad fan har du gjort? Du fattar inte hur mycket, och många gånger, jag velat stå bredvid dig, snett bakom dig, i en trång hiss, och ropat att du borde fatta snart, att det är vi två som en gång föddes för att alltid älska varandra. Hur kan du stänga av något sånt?

Och den gången jag stod på perrongen och du ringde mig och jag ville verkligen prata, men sen såg jag en tjurig, ful, grinig, gammal man, med näshår ner till läppen, och blev sur, och du sa ”hej älskling”, och jag svarade ”hallå”, och du frågade vad det var med mig, och jag lade på. Det var sista telefonsamtalet innan vi gjorde slut, och jag kan inte komma över det heller, eller sluta tänka på det, att om inte den griniga gubben med näshår hade suttit just där, så hade vi varit tillsammans nu, och säkert kramat varandra.

Eller den dagen, jag skulle hälsa på min syster i Lund och precis innan hittade jag inte min lapp till hon tanten på psykhemmet där jag skulle jobba i sommar, eller inte jobba, men hade fått tid till en intervju och hennes telefonnummer på en lapp, som jag inte hittade, för att ringa och säga att jag kunde komma en annan dag istället, och vi letade båda två, och jag blev galen men hittade inte den, och du sa åt mig att lugna mig, och jag till dig att du var äcklig. Och vi grät, sen. Jag slog igen dörren efteråt och sprang till perrongen, fortfarande tårögd, men sur, och det var sista gången vi sa hej då till varandra, för när jag kom tillbaka hade du åkt till din morfar i Kalmar. Och jag hittade lappen i min jackficka igår, men kan inte sluta tänka på att om jag inte hade lagt den i min jackficka en gång, den gången, och bara kysste dig ”hej då”, så hade allt verkligen ordnat sig. Och jag hade legat i din famn och värmt mig, och du suttit där, och hållit om mig, som en fågelmamma ruvar sitt minsta ägg.

Och när folk pratar om oss idag, förstår dom inte att allt som hände, och hur det tog slut var bara en milslång rad av slumpartade situationer, som just den dagen i mitten av maj, artade sig och byggde sitt eget bo, där ingen av oss fick plats. Dom förstår inte, att det kanske hade blivit vi två, med barn och giftermål, om du inte vände dig om på en parkeringsplats, för att kyssa mig, men såg att jag trampade snett, och fick för dig att bara, för stunden, gå därifrån, för att sen, aldrig igen återvända.

Eller ens, för att låta mig stå där, mittemot dig, och berätta min version av sanningen.

Jag kommer aldrig att se dig igen, och om jag någonsin ser dig igen, är det när jag ser dig skrika, rakt i ansiktet på mig, att ”nu får det fan vara nog!”. Ändå tittar jag inte, utan blundar, mig rakt igenom en trasslig telefonsladd och ut i en annan lur. Där dofterna sitter kvar, och jag kan känner igen varenda parfym du har, varenda nysning, varenda andedräkt, som om det var igår. Men, ”nu får det fan vara nog!”. För jag har mitt liv och du har ditt, tänker du. Men, oh honey, jag tänker bara på dig.

Om jag bara ser dig, för en stund, så ska jag blinka med ögonen eller något, och få dig att älska mig. Som du älskade mig förut. Och vi kanske ses, på en spårvagn någon gång, det finns en chans…

***

Jag vill bara bli älskad. Tro mig, kan du inte älska mig. Jag vill ha någon att hålla om, så snälla, du, krama mig. Jag skulle krama dig om jag bara visste vem du var, och jag skulle krama dig ändå.

***

Hur kunde jag gå på hennes kärlek, just på sättet som hon höll mig. Hennes händer, bara för att de höll min hand, så hårt, och mjukt, och främmande, förföriskt, förrädiskt, skulle det visa sig, men det är över nu, ett annat kapitel, i en annan bok, som efterorden strömmar ut i käften och aldrig verkar vilja sätta punkt, och slut, och starta upp en nytt kapitel. Hur jag gick på hennes fina SMS, bara för att de fina SMS:en var menade, just för mig. Men, i fortsättningen ska jag verkligen vara på min vakt. Och inte falla ner så jävla lätt, eller, bara falla för sakens skull. Och de skriver i tidningen, att en har dött. Jag skulle vilja skicka in ett inlägg, klaga, ett vykort, från mitt hem, och säga att jag faktiskt lever än. Idag. Så gör inga rubriker om det, igen. Och i fortsättningen, ska jag verkligen se skillnad på de som älskar mig för mina ögons glöd, men hatar varför de glöder. För varje ord. Och de hatar orden. Jag ska passa mig för dom som vill ha mig, nära sig, men inte få mig att stanna där. När de sätter sig ner.

***

När jag just gått av tåget, träffade jag en gammal klasskamrat, och det gick upp för mig att jag haft samma kläder, precis, i över tre år. Jag knäppte upp min jacka, tog av mig mössan, stoppade händerna försynt i bakfickorna, med armarna iskallt, som ispinnar hängande utanför. Sa hej då, och gick därifrån. Allt detta för en klasskamrat, som jag inte ens då, brydde mig särskilt mycket om.

***

Nu startar jag enhälligt mitt nya projekt:

En börja-rök-kollosalt-den-1:a-juli-blogg. Två har skrivit på. Har din granne skrivit på?

Och fan, jag vill ju inte röka, hm, fan jag vill inte röka så kollosalt för det kan vara farligt, men, jo, sen ska jag sitta där på en bänk i stan och kedjeröka. Och hur fan ska det gå, tyck synd om mig, för jag heter Fredrik Virtaanen. Och jag är tjock, och tycker illa om Peter Harryson för att han är fet och så, men vadådå, jag har ju varit i New York, liksom. Feta chicks, barn, feta chicks, barn. Och vad har jag för rätt att ha en blogg, när jag är lika fet som han. Hm, för han har ju verkligen ingen rätt att stå i TV och vara glad, när han är tjock. Hm, det är synd om mig, skriv på listan, och så, och smygrök inte, eller fjuttrök, inga munbloss för helvete, inte efter den 1 juli, då är det bara halsbloss som gäller. Annars åker ni ut, era feta jävlar, då åker ni ut! Och sen dödar någon er. Hm, vad har jag för rätt att skriva så, men jag heter ju Virtaanen, barn, jag heter Fredrik Virtaanen, barn. Tyck synd om mig, barn, tyck synd om mig, för jag fick aldrig någon tjej ens när jag betalade dom. Och jag har varit mobbad, och aldrig vågat falla för grupptrycket och så, och aldrig vågat röka en cigg på en skoldans eller så för tänk om jag skulle röka, då skulle alla stora, tuffa, killar, med keps, kanske skratta åt mig när jag kanske skulle hosta och spy och så. Tyck synd om mig, barn, tyck synd om mig, barn. Men den 1:a juli smäller det. Så det så.

SKRIV PÅ, i alla fall alla barn, skriv på, i alla fall alla barn, SKRIV PÅ, barn, skriv på, barn, skriv på, barn. För man lever bara en gång.