Skuggorna.

Datorn står ensam i ett hörn ikväll, förrådda av skuggornas frånvaro, och gatulyktorna har slocknat en efter en när neonskyltarna tändes upp, så en kväll, lystes ansiktet upp i profil, mot en vit, brinnande väg, sade någon, att det fanns hällristningar på en häll, borde samma någon tittat nu, när jag satt och betraktade mitt ansikte i fred, tänkte jag, om fan, inte jag hellre hade sett mitt ansikte, på en mur, till någonting, som betydde någonting, och inte bara, en sovrumsvägg, där för många gått in, och ut igen. Satt jag kvar, tills skuggorna kom, och räddade mig, som åskan och blixtarna för folket därnere, hoppades jag alltid, att någon skulle träffas, falla ihop, och dö, eller allihop, så att någon skulle förstå hur olycklig jag var, fanns inga olyckliga människor, där olyckan slog till, fanns bara ett jävla kall, av uppdämd adrenalin, tog jag tåget in till stan, och klottrade på bakersta vagn, att Idol-Kirshten måste vara bög, för pricken i pannan, och en använd tampong, och huset där barnen skriker i kör, finns ingenting, annars där, än föräldrar som ligger och knullar i ett hörn, och huset där barnen inte skriker alls, finns ingenting annat än tomheten. Och avsaknaden, vid toaletten en använd kondom, för säkerhetsskull, skulle barnet aldrig blivit till, som saknaden, till något att hålla i, reser jag mig upp och knyter fast någonting i kroken där lampan annars brukar vara, och spänner bågen till ett annat imperium, drar folket ned sina flaggor, för mig att sätta sig igen, gör jag det, med en avsmak, men lättnad, och skriver tacktal till folket, som inte ens, vet vem jag är, men tror på mig som ledaren för idag, eftersom jag tror det själv, har till och med, spikat upp ett plakat om framtiden, som ivrigt bärs runt, till platserna, där var sak har sin tid, raserar jag nu allting, för samtiden, och staden där blixten döda allihopa, finns ett sovrum längre upp, som väntar på skuggornas, under ett plakat sätter jag mig ner som Ferdinand, och luktar på ord.