Kärlek, del 1.
Vad jag vill göra mitt liv? Droppa namn. Spotta ord. Resa runt. Och älska människor. Älska min spegelbild. Älska det jag blir. Och älska dom som älskar mig. Kärlek är att ge, jag är glad att jag kan ge. Saker som folk blir kära i. Jag är glad över dom som någonsin har älskat mig. Om jag skulle bli älskad av fler, ah. Mitt hjärta har plats för alla ni. Jag älskar dig, dig och dig. Och när hon lade på, gick det upp för han, att hon också hade älskat honom. Jag är min aptit för livet. Och jag älskar den, som jag älskar min spegelbild, för att bakom varje åldrad rynka, finns en hunger för livet. För varje ord. För dig, dig, och dig. Jag ska kasta saker, jag ska bli kastad själv. Jag ska springa människor omkull, och jag ska springa omkull själv. Jag ska älska, och leva max, i varje riktning. Jag ska göra allt, och aldrig ångra mig. Jag ska ångra mig ibland, men köra vidare ändå. Jag ska ångra, bara det jag körde på. Men inte ångra, varför jag gjorde så. Jag hade inget val, det här är mitt liv. Och bakom det, hänger jag. Styr mig, sunda tankar, finns inte. Jag ska leva här och nu. Som en vandrare, inför nästa vägkorsning. Som en vagabond i dörröppningen. Med trasiga skor, ska jag springa lika fort som förut. Fortare ändå. Fort, fort, fort. Jag ska gråta, eller skratta. Ingenting annat betyder något. Jag ska dansa. Jag ska dansa. Och åka tåg, överallt. Jag ska träffa människor, och skratta med dom. Jag ska säga hej då, och gråta ensam. Med hjältarna, bra musik, konst, och litteratur. Jag ska gräva mig inåt, själva kärnan av, meningen. Jag ska läsa böcker och bli en vis man. Jag ska älska mina barn. Jag ska älska min fru, som en gudinna från antiken. Som Dionysos. Som Afrodite. Som min ena hälft. Jag ska skratta med henne, skriva dikter, och viska ord i hennes öra, som bara vi förstår. Jag ska ta ut mina barn på långa promenader, och gunga med dom. Jag ska bära dom på mina axlar, och säga att jag älskar dom. Jag ska läsa godnattsagor varje kväll, och krama dom när dom kommer hem från dagis. Jag ska kyssa dom god natt. Bädda ner dom i deras sängar, och låta dom somna på min arm. Jag ska byta deras blöjor, och laga deras mat. Till frukost, ska jag rosta deras bröd, och mata dom. Skratta, och köra dom till dagis, och vinka hej då, så länge jag kan. Jag ska låta dom sitta i mitt knä på vägen hem, och låta dom styra ratten ibland. Jag ska leka med deras kompisar, och spela clown. Jonglera med bollar, och kamma dockorna. Putsa bilarna, och sen, bara titta på dom. Säga, vad vackra ni är. Vad vackra ni är. Jag ska bli världens bästa far. Det är meningen med livet. Med mitt liv. Sen ska jag köpa en stuga i Florens, och dricka rött vin med min fru. Och våra barn, och våran släkt. Sitta på uteserveringar med armarna i kors, och två leende blickar, stirrande mot varandra, två tungor, i samma mun. Och jag ska säga att jag älskar dig. Jag ska säga hur fin du är. Och du ska le, så som bara du kan le. Jag ska säga hur fin du är. Och du ska le, igen.
Med alla vänner, under årens lopp. Och morgonkaffe på morgonen. Te när natten blir sen. Och en lägenhet, med snabbt modem. Och alla hjältar så tätt intill, jag ska alltid läsa Kafka, Strindberg, och Proust. De är mina verkliga vänner, på natten. Precis som, Bergman och Tarkovskij. Precis som Håkan Hellström, Dylan, och Van Morrison. Med alla vänner, och alla hjältar, ska bjuda upp till fest. Där alla får ta vad dom vill, och dricka så mycket dom känner för. Och så ska det vara, några gånger, varje år.
Jag ska ha min blogg, för självömkan. Och jag ska bjuda alla er, som fortfarande är där. Som fortfarande läser, mina, ord. Som fortfarande är där. Så sött. Glöm aldrig att jag skriver det här för er. Inte för att ni ska läsa, men för att ni ska veta, att såna som er, finns. Här. I mig. Med mig. Och utan skal. Att jag sitter här, och gråter, för er. Men också för att ni läser det.
Och blandband, blandband. Ska spelas in med samma gehör. Skivor ska handlas, och musik ska laddas ner, i all oändlighet.
Det är kärlek, det här. Jag är kärleken. På håll. Ni är kärleken, när jag kommer dit.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home