Jag läste Nietzsche idag. Jag läste Nietzsche idag. I morgon ska jag läsa Fernando Pessoa. Kanske lite Proust.

Passerar förbi, utan att säga något. Passerar förbi, utan att låta dig se, hur jag tittar på dig. Utan att blotta mig, utan att sparka någonting, framför mig. Passerar förbi, tyst och obemärkt. Men medveten, om mitt liv. Hur skört det är, som kärleken, berör jag det. Ska aldrig, bli större än så här. Ska aldrig springa iväg, för att bosätta mig. Jag finns här. Och här är jag. Ska springa ibland, åt främmande håll. Men alltid, för att komma hem igen. Ska alltid älska dom som välkomnar mig. Ska alltid kyssa dom god natt, som kysste mig en gång. Ska alltid vara till för dom, som ens, vinkade på mig. Men mot dig, måste jag nog alltid, så försiktigt jag kan; passera tyst förbi.

***

I dag igen, har varit en helt fruktansvärd dag. Gråtit, legat nästan likblek på min säng, min obäddade säng. Och snytit mig mot lakanet, under täcket, eller bara låtit snoret rinna ner, och ut i en pöl, längs armhålan, och vidare. Jag har gråtit, och försökt låtsas som att jag inte finns, för att förtränga hålen, som min blotta närvaro, och existens rev sönder, bara för en månad sen. Hur kunde jag skada så mycket, utan att göra någonting. Sätter mig i febril press, på att skärpa mig. Jag ska skärpa, vilket svin jag var. Vet bara hon och hennes läger. På andra sidan, står jag avklädd, och förlägen. Naken, hjälplös. Och tigger mat, som bitar av socker, till mitt svarta kaffe, som tussar av bomull till min hårda kudde. Ge mig en kram, älskling, så blir allt bra. Jag behöver inte hålla dig i handen, när vi går genom stan. Ge mig en kram, det ordnar sig. Jag kan sitta bredvid, när du kysser alla dom, som alla andra, säger att du har på G. Jag kan klia dig på ryggen, och fråga hur du mår. Jag vill vara nära dig. Höra dina andetag. Jag vill vara nära dig. Höra ditt hjärta slå, blunda, och låtsas, att det slår för mig. Titta, och se någon annan där. Blunda igen, drömma, och sakta, försvinna därifrån. Om du bara kan, så kom hit. Om du bara vet, fortfarande vet mitt namn, så ropa det. Jag älskar dig, älskling. Jag älskar dig, älskling. Och jag vill visa det. För sent, eller? För tidigt, på en gång. För tidigt, för att resa mig upp. För sent, för att brottas ned. Jag älskar dig. Jag älskar dig, bara så du vet.

***

Nu ligger jag här, i min säng. Ser solen gå upp bakom kullarna. Ska sova snart, och tänker mest på det. Ska sova snart, i min breda säng.

***

Jag var inte redo för ett förhållande. Och jag är inte redo nu. Jag är inte redo med mig själv. Inte än, och inte nu. Jag ska slå mig själv blodig först. Med ord, ett brustet hjärta, och två sargade nävar. Knutna, knappast i triumf. Men knutna för att slå sig fram. Jag har alla förutsättningar för att lyckas. Jag har min heder kvar. Jag ska stånga mig fram. Ägd av en ilska som brinner inom mig. Jag ska lämnas blodig, vid vägens kant. Så att någon kan plocka upp mig, som den jag är. Och bära mig vidare. Jag ska hissas som en trofé, vid hållplatsen. Jag ska inte gå in i ett förhållande, hel. Och inte veta om någon älskar mig, när jag gått sönder. Om jag går sönder. Så är jag sönder. Jag ska älska den flickan, min gud, sen. Och jag ska hålla hennes hand, med mina händer, och fingrar, som förut varit knutna för att slåss. Men då, bara ligger utsträckta längs markens grus. Jag ska viska till henne, att jag älskar henne. Jag ska älska henne, som bara jag kan.

***

Jag ska ligga i min säng, och låta böckerna ligga över mig. Jag älskar dom. Jag älskar varenda ord. Men mest av allt älskar jag, det faktum, att någon innan mig, förut, legat likadant, på samma sätt, åt samma håll, lika kraftlöst, och mest av allt älskar jag att några av dom, sedan reste sig upp, och skrev, samma ord, på ett annat papper, just för mig. Ibland känns det så, och jag älskar dom för det. Jag kan i alla fall älska någon. Och nu ska jag utnyttja det. Jag ska älska allt som finns, och alla som går förbi. Just därför att jag föddes med kärleken i min hand. Förmånen att älska någonting, för den tackar jag mitt liv. För den tackar mitt liv, mig. Och för den, tackar jag för mig själv, genom att skriva alla ord, jag läst, och alla ord som finns, en gång till, på det här pappret, någon gav mig. Och som nu, är mitt egna, alldeles egna, sätt att leva på. Och min enda, min enda, min enda kvarstående, nu levande, förmån till liv.

***

Känns bättre idag. Jag har börjat förstå, varför jag kanske var så dum. Sånt jag visserligen varit medveten om hela tiden, men som nu framstår allt självklarare. Närmast uppenbart. Skit samma, jag vill inte tänka på det mer. Bara att det finns andra tjejer, som är fina också. Och att jag kommer hitta en sådan, en dag. När jag blir äldre. Bara lite äldre, än nu.

***

Ah, jag är typ klantigast. Idag, kokade vatten i ett glas. Skulle bära glaset till TV:n, och det var skitvarmt vatten, och jag bara ”AAAAAAAAAA”, för det gjorde ont. Och sen så, igen bara, ”AAAAAAAAA”, och till slut, tappade jag glaset för att det var varmt och mina fingrar brann typ upp och all te rann ut på golvet och glaset höll, men jag blev skiträdd så jag sprang in i TV:n för jag var skiträdd och fick ett stort blåmärke på magen och massa CD-skivor som låg på TV:n åkte ner och en kruka vid fönstret åkte nästan också ner. Fuck me.

***

Hon kunde inte tillfredställa mig, ”jag kan inte tillfredställa dig”, det var det hon sa. Och jag sa det till en kompis, och han svarade, ”vilken komplimang”. Och nej. För vad då? Nej, nej, det funkar inte så. Vi är för små, vi är förlorade.

Falling in love with me is misery.
Falling in love with me must be such a misery.

***

Eller så är det så att hon bara tröttnade på mig. Att hon tyckte jag var konstig. Och aldrig vill se min, inte i rädsla för att återigen få känslor för mig, utan för att jag är ointressant. Att hon inte bryr sig, helt enkelt. Men jag vill inte tro det. Vågar jag ens tro på det? Jag vågar inte tro det. Jag vågar inte tro det. Det hade varit fatalt, fruktansvärt, förödande.