499. Det bubblar.

Det bubblar inom mig.

Jag märker skillnad, hos dom som skrev sina böcker på lut, och hur jag hänger mig över tangentbordet för att stanna kvar på ruinens brant. Eller dom, som satt med armarna i kors och skrev; plockade ord som en blombukett. Deras ord vissnar snart. Jag tänker på dom som stod upp och skrev med knutna nävar, med blodiga knogar och avbitna naglar. Tovigt hår, tårar på kinderna, och stanken av svett, som en dimmtät hinna, likt en aura, överallt de går.

Igår försvann ett dagsverk ord, idag är jag helt förlorad. Igår bankade jag händerna mot pannan i flera timmar, utan att få fram ens ett enda ljud. Inget kväsande, ingenting. Var beredd på att slå in dator, var beredd på att förstöra allt jag någonsin skrivit. Alla ord, var där och titta på mig. Inget ord, sa ens hallå.

Det bubblar, det bubblar. Jag har väntat hela dagen på det här. På att sätta mig ner framför datorn och bara ösa ut orden mot en blank ruta, som vatten ur en översvämmad båt. Jag är inte på G, jag kanske inte kommer upp härifrån. Jag har skulder som förföljer mig, jag har ingenting, väl värt att bry mig om.

För många tysta stunder, och för mycket tvekan. Jag ska ställa mig upp och vifta på armarna. Jag ska slåss, i framtiden. Jag ska slåss eller bli nerslagen, men jag vill veta att jag lever. Och jag vill veta om jag lever. Jag vill veta att jag lever.

En dag på dagiset kom den drygaste lilla ungen på hela skolgården fram till mig, med sin kompis, och hans kompis hade mage nog att häva sig fram och säga: "Min kompis kan nicka 36 gånger". Och jag svarade: "Aha!", och kollade ointresserat bort. Dom gick väl i årskurs 3, och lektionen innan hade jag delat in dom i olika lag, varvid båda vägrade att spela och dessutom försökte ta bollen från dom andra. Dom tittade på mig, fortfarande, stirrande, och frågade: "Kan du nicka 36 gånger?" Jag tittade på dom, med några hastiga blickar, och vände mig om mot en annan del av skolgården, där några andra barn lekte, och sa: "Ja, jag har gjort 50 stycken". Dom svarade snabbt: "Nähe, det har du inte alls, du ljuger!". Och jag ljög, men det var en vit lögn, och efter den, kom en ännu vitare lögn: "Jag ljuger inte!". Dom tog fram en boll, och sa: "Visa då!". Jag tänkte svara, med att jag inte har tid, men tog upp bollen ändå, som jag i hela min barndom aldrig kunnat låta bli att leka med bollar, tog jag upp även den här, med vått grus, som lim på lädret. Jag frågade: "Så ni tror inte på mig, ska jag göra 50?". Jag hade nickat sex stycken såna förut. Aldrig mer, och jag vet att det var sex, just därför att jag aldrig lyckades nicka nio, som var mitt lyckotal den delen av barndomen då min tävlingsmänniska styrde mitt liv med varje steg, och lät den andra delen av mig stå bredvid, och titta på. Nu tittade dom, jag började nicka, helt stillastående. Med full kontroll. 46-47-48-49-50. Och så tog jag ner bollen i händerna igen, räckte fram den till dom, och sa: "Är ni nöjda nu?". Dom svarade, helt häpna: "Vi tror på dig." Jag hade kunnat dö då, det var helt perfekt. Jag skrek inombords, och bubblade ända upp i halsgropen. Jag bubblade, men gav bara helt tyst tillbaka bollen, och fortsatte att titta mot den delen av skolgården jag titta mot förut.

Som om ingenting hade hänt.

Egentligen hade jag nickat 50 gånger och vunnit VM-guld på egen hand. Synd bara att det endast var två som såg. Vem jag var. En vit lögn som blev min ända hållhake, jag kände mig som Maradona, 1986, jag kände mig större än dom.