493. Tupelo honey

Jag har ingen aning om år eller plats, men säg, ha, så säg, 1973 i ett vinterkallt New York. Med snön yrande som ökensand.

Bob Dylan kommer dit, och är full av whiskey. Bob Dylan är full och på väg hem, sent, sent, på 42nd Street. Hoppar över snövallar, vinglar, på trottoaren. Och hör underbar musik rymma ut som varm luft ur ett öppet fönster, och rök, stanken av tobak, och människors skrik, extas; stannar upp. Och ställer sig för att lyssna. Innan någon ser vem som står där och drar in Bob Dylan i folkmassan. Plötsligt kommer Bob Dylan på att han är Bob Dylan, och går upp på scenen; snarare tvingas upp. Tar upp en ostämd gitarr och börjar spela på den. Väljer en låt från jukeboxen, och alla blir vilda, som när blinda jazzpianister spelade sina solon på 50-talet, så blir alla blinda igen.

Bob Dylan som egentligen var för full, för att gå rakt, för full för att stå upp, sjunger orden med en röst, som egentligen bara vill ligga ner, men orden, i hans stämma, från bröstet, och i lungorna, vill upp.

Efter 1:03 kommer the man himself in och lägger armen runt Bob. Som en filosofilärare till sin unga adept, som en som en stor grabb i dreads, till den lilla ungen med lockigt hår. Som Platon till Aristoteles. Det är Van Morrison som kommer in. Och alla vet ju att är hans låt, som det fulla barnet, med gitarr, just dragit igång. En sån jävla cirkus, med bara några ord.

När Bob Dylan i första raden, sjunger: "She's an angel of the first degree / She's as sweet as Tupelo Honey", är det som att världen faller in. Väggarna på klubben faller in. Jukeboxen växer, sprängs i bitar, till att flyga runt som en projektil, alla är rädda för att träffas av, men ändå; som kristallkulan i Curtis Mayfields nacke, söker sig till.