489. Jag seglar i natt för Singapore

Mitt första brev, till samhället.
Ska jag dekorera med blommor, of the first degree.
Med blad, as sweet as tupelo honey.
Och mitt eget sigill.

En namnteckning av spetsig, kulspetspenna.
En sån man köper för 150 kronor, och
får den inpackad, inplastad, i en liten burk.
Jag har bara stått i skyltfönstret, och sett
hur tråkigt den har.

First my love was so true.
First my love was so true.
Nu måste jag krypa för att komma någonstans,
at all.

I had my dreams.
You had your fears.
I said, well never mind,
jag är rädd ibland,
but I have the music.

My friends says, I'm wasting,
all my time.
My friends says, I'm wasting,
all my time.

Vet dom inte, att jag sitter här, i rastlöshet.
Tristess. Och dånar upp det som inte finns.
Som en mäktig ridå, med klotter på.
I min fantasi, faller den ner.
Och på andra sidan, står allt jag skrivit om,
på rad, och vi sätter oss i ring.
Med picknick, på picknickfiltar,
och tänder en cigarr.
Kaffe utan mjölk.
Ostkaka.
Stora mackor med västkustsallad på.

Men när jag vaknar upp igen,
till ett vimmel av sorg och stön,
flaggor på halv stång,
som om ridån, igen, föll ner bakom mig.
Som om jag bara försvann, när jag blundade.
Som om orden kamouflerar mig mot väggarna,
de kala väggarna,
där jag sitter; till att inte finnas till.
Och inte synas.
Annat än när jag skriver ett ord till,
försvinner lite längre bort,
men i alla fall rör mig.

Away boy, away boy, heave away.
Jag seglar i natt för Singapore.
Every witness turns to steam,
they all become Italian dreams.
Jag seglar i natt för Singapore.

1,2,3.
4,5,6.
7,8,9.

När tussilagorna slår ut,
när plommorna mognar,
och den första fågeln,
vänder hem.
Då är jag långt härifrån.
På väg mot nya mål.

I guess, I just,
wasn't made for these times.
Och dessa dagar var inte gjorda för mig.