497. Det är över nu

Alla andra säger: det är över nu.

Jag såg dig försvinna, med huvudet sänkt, över spåren, en regnig natt.
Och varje räls, snubblade du på.
Du lät tåget ta dina bekymmer.
Och i munngipan hängde en cigg.

Jag hör alla säga: det är över nu, för här finns ingenting kvar.

Och när jag vaknade på morgonen spelades begravningsmusik.

Terry: It' over, it's over.
Jack: I know, it was a good time, though.
Terry: I gonna miss you, mate.
Jack: I'm gonna miss you too.

Den natten öste regnet ner. OCh verkligen, det var som om varje regndroppe,
prickade människors huvuden, som målsökande raketer.
Jag såg en stjärna falla och sa till mig själv: det är över nu.

Jag är inte van vid att föråldras. Jag har aldrig varit van vid tiden.
Jag läser böcker, i ett tidsfördriv, jag läser böcker för att bli någonting.
Jag läser böcker, för att när jag inte läser böcker, känns det som ett slöseri med tid.

Ser ni, hur borttappad jag är?
Ser ni, det är över nu.

Och i alla böcker, av allt jag någonsin läser, handlar allting om tiden.
Om dom som vaknade upp, till begravningsmusik, och fångade den.
Om dom som gjorde likadant. Som blev tiden, just genom att förtränga den.
Jag vaknar med drömmarna hängande, som Babylons hängande trädgårdar, framför ögonen. Som snötäckta grenar, över min stig. Som dagg i gräset, på ängen, jag korsar om och om igen. Mina fötter blir blöta igen.

Jag vaknar upp till begravningsmusik, men orkar inte riktigt, gå därifrån.