496. Om jag bara kunde byta skal

Jag har tröttnat på allt.
Jag har tröttnat på mig.
Kan man inte bara byta skal?
Tänk att gå genom stan, som en annan man.
Vad gör han där?
Den jävla bögen, med långt hår.

***

Min kedja hoppade tre gånger på vägen hem. Cyklande i regn.

Det här var kvällen, då jag:

Drack mina Lucky star, och sen, istället för att öppna ännu en, sa hej då, och skyndade mig hem, till sängen, Franz Kafka och Oscar Wilde. En kopp te, två mackor med salami, och en bit ostkaka. Kanske var det första kvällen med mig själv, fan. Fan, jag orkar inte tänka så. Jag orkar inte tänka alls. Saknar jag dom? Saknar jag dom, jag just sprang ifrån? Nej, och åter nej. Jag saknar mig själv i allt det där, men saknar jag dom? Verkligen? Nej, och åter nej. Jag saknar att sakna dom. Jag saknar att se dom le, bara för att jag log, enligt samma manér, åt dom. Jag saknar mig själv i allt det där. Jag vill verkligen sakna dom. Men vi är i olika världar, och dom pratar säkert konstigt om mig nu. Dom pratar säkert konstigt om mig nu!

Mina ord, mina ord, mina ord.

Döda mig.

Allen Ginsberg; döda mig! Kanske är det redan på väg. Vi pratade om Nick Drake, och Tim Buckley. Naturligtvis var det ingen som visste vem Tim Buckley var. Så jag sa att han dog ung, och tog en klunk. Svalde högt, och log brett. Nick Drake, sa en tjej, Nick Drake, jag har en film om Nick Drake, sa en tjej. Och jag svarade, ”aha”.

Hon sa att Nick Drake var bra. Men jag har svårt att tro, jag hade svårt att tro, att vi snackade om samma Nick Drake. Jag har svårt att tänka mig Nick Drake på film. Kanske är det bara det. Jag har svårt att tänka mig Nick Drake som någonting annat än en tyst, tyst, pust, ett tyst, tyst, andetag, och tomheten i ett rum, den form av tomhet, som endast uppträder, då någon som varit där väldigt länge, rest sig upp och gått därifrån, stängt dörren efter sig, tyst, trippat på tå, utan att säga hej då. Och lämnat rummet ensamt, ensligt, öde, och just, tomt. Kanske är det bara jag. Kanske, är det bara Nick Drake. Och vad, hallå, vad, vad, egentligen, vad är skillnaden?

Mina böcker från biblioteket har gått ut för längesen. Nu ligger de på mitt nattursbord, bredare än förut. Breder ut sig, som jag själv hade legat brett, om jag visste att det så vore sista dagen jag låg på en plats. No, no, böcker, böcker; ni kommer ligga kvar där ett bra tag till.

För många omaka par, går hand i hand. Vem drar vem, hårdare för varje steg. Vem drar den andra ner. Vem står, efter slaget, med blod i näven, och ler. Blod i mina lungor, om jag bara kunde andas ut. Andas in. Andas ut. Om jag bara kunde tro på mig själv.

Om jag bara kunde byta skal.

Skriver ett SMS, för mina sista pengar på ett kontantkort. Sen kommer ingen älska mig.
”Hello, goodbye.”
Varför? Varför? Varför?
Jag är full, men det var längesen.
Förlåt ändå.
Därför.

Kommer ihåg alla regniga nätter jag cyklade hem från dig. Hur gatorna såg ut, öde och tysta.
Det regnade inatt, igen. Och alla omaka par, kantade vägen hem.
1 + 1 = 2.
Vem drar ner vem, i rännstenen?

Kom hem, kom hem.
Du är en ängel av första rang. Du är söt som Tupelo honey.
Med dig kan jag åka långt bort. Till dig, kan längta hem.
Jag ska till och med, stoppa allt te i Kina, i en stor, brun, säck, och skeppa hem, över sju, ännu större hav, till dig.
Just därför att det betyder någonting.
Just för att visa, hur liten jag är.
Men ju mindre man verkar, desto större framstår det man håller i sin hand.
Den stora, bruna säcken, kommer verkligen vara stor.

Jag bokar flygbiljetten imon.

Kan inte någon ge mig en miljon, i handpenning.
Kan inte någon, skänka en bok, som älskar mig. Som vet vem jag är. Som bryr sig alls, om hur jag mår.

’Same shit different names.’
För få saker, för många namn.

Ge mig ett blankt papper istället.
Så kan jag samla alla ord jag gillar, så nära mig det går.
Och låtsas att det var någon annan, som skrev det där.
’Just idag är jag stark, just idag är jag stark,
jag förs framåt av kraftiga vindar.’
Det låter bekant.
Men ändå som sagan om en annan man, ett annat liv, på en främmande planet.

Om jag bara kunde byta skal.

***

Nobody feels any pain,
Tonight, is the last night inside the rain.