500. Tåget till Kungsbacka

Är kärlek självmord? KÄRLEK ÄR SJÄLVMORD. Vilka kan skriva under på det? Dom som dog under tågen, eller dom som aldrig sett sina hjärtan brinna upp. Dom som inte vet hur det känns att bränna sig. Hur kan man tro att elden finns om man inte känt elden skära in som knivens vassa blad, i sitt bröst. Hur kan man ens tro att man lever, när döden bara är ett slut och ett adjö. Hur kan man inte bearbeta döden genom att antingen; 1 välja den, eller, 2. inte välja den; vinna mot den, eller besegras av den. Jag är inte van vid att dö; jag vet bara inte hur man lever, utan att se på döden, OCH GÖRA EXAKT TVÄRTOM, eller genom härma den, men inte ta sista steget, lika långt, som alla andra steg, till ruinens brant, utan att se döden, och sen se livet, som en slags balansgång, en lina, på vars, skörhet och sårbarhet, jag ska dansa, just för att inte trilla ner, lika mycket som att dansa, för alla dom som slutit upp för att se mig, DÖ, eller se mig, dansa, och verka cool; människor som lika mycket kan vara såna som själva sen dör, eller själva, vill att jag dör. Det finns bara dom två typerna av människor. Jag ska inte trilla ner. Choose to choose. Jag är död när jag sover, jag är död när jag inte känner någonting, men apati, mot människorna som passerar förbi utan att hata eller älska dom, utan att, vilja dansa med dom, eller inte vilja dansa dom, utan att, på något sätt, på ett eller annat sätt, vilja använda dom för att dansa hela staden omkull, FÖRSTÖRA DEN, varenda byggnad som dom stora kukarna har byggt upp, varenda torg och dess namn, statyer och gatuhörn, varenda byggnad, vittnar om hur döda vi snart blir, och hur döda vi är, om vi inte rör oss, lite snabbare, dansar, lite snyggare, på höga tak och A-brunnar. Jag känner en kille som tog sitt liv, under tåget till Kungsbacka. Och han är fortfarande död, det är sant, men varje gång jag ser tåget till Kungsbacka, passera förbi, och bommarna sänkas framför mig, blir han lite mer levande, än annars, och när jag ibland stannar bilen på spåret, för att tänka till, och tänka; jag lever ju; så springer han, VERKLIGEN, bredvid mig. Håller min hand, men jag vrider om nyckeln, startar bilen, ettans växel, och mycket gas, helt på egen hand, och det känns som ett hån att åka därifrån. Hej då, hej då. Det känns som ett hån, att dansa, till, Love will tear us apart, om det så är, EN dödens dans, bara för att han som skrev det, Ian Curtis, snygg, smal, och sexig, valde att inte dansa till den, och dog. Men jag dansar ändå som jag dansar med människorna som går förbi parken, bara, FÖR ATT, när jag inte känner någonting, när jag inte dansar, och bara ser dom passera förbi, så är dom lika döda som mig, och – jag – vill – veta – att – jag – lever – bara genom att se döden lägga sig ner och dö, på dansgolvet, klockan 01:59, nere i källarna, runt Järntorget, och fortfarande dansa kvar, stående, hoppande, på döden, som i ett sista febrilt, försök, att väcka döden vid liv, nej; som i ett sista försök, febrilt, febrilt, febrilt, att hoppa den ihjäl, så att den aldrig igen reser sig. Jag – vill – veta – att – jag – lever – bara genom att se tåget från Kungsbacka passera förbi, en gång till. Är kärleken självmord? Eller bara ett sätt, att dö, genom att stå kvar på spåret, några sekunder till, och sen inte få igång bilen, nyckeln av, eller pedalen, sönder på mitten; ett sätt att dö, genom att dansa, extra högt, extra hårt, hoppa högt, högt, och trampa snett, till att aldrig, kunna dansa igen.

Insnärjd utav känslor. Trassel, den vägen som verkar så klar för andra, att gå rakt fram och inte vingla till, är fylld med isfläckar, och sänkt i gråa moln. Men jag vet att jag hittat rätt, jag vill vara James Dean för en dag, jag vet att jag, är närmare alla dom som dog, närmare Kungsbacka, men längre ifrån alla döda barn, än dom som går runt, utan att dansa, men sitter bredvid dansgolven och skrattar åt han och hon, som står mitt i, och vågade, trampa snett, jag vet att jag är rätt, när jag går min väg, och tänker, fram SMS, till människor jag älskar, MSN-fönster som stängs ner men aldrig slutar blinka, om att inte få vad man vill, och skunkdagböcker som aldrig slutar skära sig i armarna, men på dagarna stoltserar med kattungar i sin famn, bland nytagna bilder, på hur liten, och ledsen man är, jag vet att jag går rätt väg, när jag tänker på dom, sen, vänder om, och tänker, att; OM JAG HALKAR NU SÅ DÖR JAG.