526. Störtade hon?

Jag ligger här darrande, vet ni, jag ser bilar åka förbi på håll, finns det inte ett enda lastbilsflak att hoppa på, då ska jag bygga ett! Jag ska bygga två, för alla oss att åka på. Vi ska åka till Barcelona, Berlin, Florens, London, Amsterdam, och Paris. Vi ska dricka kaffe på morgonen, i Prag, vi ska åka till Wien, och känna konserthallarna, spela sina symfonier för bara oss. Jag ska köpa flera backar av öl, och vi ska ramla, smutsiga, gator, fram. Jag vet huset, där Kafka bodde, där Kafka bor, vi kan nog slagga där, vi kan lägga oss i hans soffa, och slagga över där. Spy i städskrubben, tvätta kläderna för hand. Jag har hört att Berlin har schyssta klubbar, som en lång rand, från Banhofer Zoo och in till stan. Vi ska äga dom klubbarna, som David Bowie ägde stan, åh, vi ska svära över att vi inte var där, när tåget gick, och höll hela, jävla, The Beatles i vår famn. Jag ska gå på biograf, under marken, och komma upp, som en grävling ur sitt hål, när det vankas vårsol och sommarregn. Vi ska dricka öl på bryggerier i Prag. Jag ska dansa, och vi ska sitta högt över neonskyltarna, i Amsterdam, vi ska klättra upp på tak och drömma drömmar som blir verkliga, hur vi kanske kan flyga med vingar, från en annan värld, över till andra sidan av stan, och en hamburgebar, där alla vindarna håller tal, och vi ska flyga tillbaka till Berlin, som den där ängeln flög, över himmelen, och alla tysta promenadstråk, lyfte han någonsin från marken, eller störtade han? Eller hon? Har änglar kön, eller är dom bara barn, som frågar chans, och knullar andra i röven, för några fickpengar och en sil, på Banhofer Zoo, tågstationen där Kenta och Stoffe vinglar än i dag. Ni vet, vi ska sitta på kaféer i Paris och lägga benen i kors, prata om existentialismen, som om Jean-Paul Sartre fortfarande satt där. Vi ska sitta med varsina glas, rött vin, årgång, väldigt fin, på gamla slott, som om Michelangelo väckte oss varje morgon, med penseln i sin hand, som ett vapen, nej, mer som en fjäder att klia oss på, en fjäder från ängeln som störtade, eller störtade han? Och störtade hon? Barcelona med sina lungor, och stränder, sena klubbar, och trånga gränder. Säg att dom finns, såna som oss, lever där, sina liv, i full passion, och med tiden i sin hand, när alla klockor står stilla, och timvisaren, på klockspelet i Prag, ramlar ner, till alla skräck, då ska jag gå dit, och hämta den, hålla upp timvisaren, som någon slags trofé för vad jag blev, men hur liten jag fortfarande är, kommer väl dirigenten enda från Wien och säger att Kafkas Felicé är gravid. Lyfte hon alls, eller störtade hon här i bredvid, för mig har klockspelet i Prag, aldrig handlat om tid. Men bara drömmen om att komma därifrån, och tron, hoppet, den fulla övertygelsen, om att världen, och mänsklighetens, enda riktiga, genuina, civilisation började där, med timvisaren i ena näven, och en öl, i den andra handen, höjd till skål, tar vi båten från Calais och in på Themsen för att se Tower bridge i gryningen, och kanske, en gång för alla, förtränga vilka vi är och förtränga att vi överhuvudtaget finns. Ta mig till Soho, ta mig till alla, antika bibliotek, jag vill göra världen till min, på ett lastbilsflak, i hundrafemtio knyck, ska jag få hela världen att röra sig, eller i alla fall, få alla som står bredvid, att tro på mina drömmar, att tro på mitt liv, att tro på sanning eller dom, vita lögnerna, att tro, på rörelser. Att tro på sanning eller konfa, att tro på frågorna, om får jag chans på dig, eller ska, vi, nä, jo, ska vi låta bli? Nej, säg nej, så kan vi låtsas att vi finns. Att tro på kärleken, att tro på Strindbergs inferno i Paris, ska jag gnugga varje gatsten, fri från aska, för att se om Strindberg verkligen var där, det borde ju vara uppenbart, tänker ni, men jag vill veta om kärlek finns. Jag vill veta att jag lever. Och Fröken Julie, jag vill skrika det, så att alla, sen vet, att Strindberg var inte här utan nytta, att Strindberg var där, och sitter här än i dag, där på andra sidan Seine, med en blick, lika tidlös, som klockspelet i Prag. Lika pulserande, som marknaden i Camden town, lika naiv, som dirigenten i Wien, lika oskuldsfull som Felice, men lika sårbar som Franz Kafka, och lika, sårbar, som någonsin Josef K., vet ni inte att dagböckerna också lever sitt liv, som ängeln över Berlin, störtade han? Och störtade hon?