527. DU SA ATT SKIVAN SÖG!

Vad fick mig att tro på vardagen? När den bara hade att erbjuda, vad jag aldrig viljat bli. Vad fick mig att springa så fort, barfota?

***

Och det finns folk som säger, jag önskar att jag hade stannat kvar så att jag hade fått se dig lära sig gå. Fattar dom inte, att jag lärde mig springa, för att komma ikapp dom.

***

Du med dina rakade ben, smala som stickor, du sitter kvar där än och jag ser åskan i dina blickar. Du säger att du är olycklig nu, du frågar vad jag gör. Jag svarar, ingenting särskilt, du vet väl vad som hänt. Det var vi, som skulle rida vågen tillsammans, och lyssna på Broder Daniel, när det regnade. Det var vi som hade kuddkrig och älskade, när fjädrarna seglade, som snöflingor. Sen var det ditt fel att vi inte låg kvar, du reste dig upp och sa: det finns en morgondag. Jag kunde ha fyllt i, och sen finns det en morgondag till och en morgondag till och efter det, kommer ännu en morgondag. Och vi hade suttit där än och kanske, hade du stirrat på mig med samma förundrande blick, som på bänken vid bryggorna i sanden och den första kyssen i verkligheten, som du tog mig på ryggen som om vi hade känt varandra, men fortfarande stirrade på mig, som om jag var en alien. Det är ditt fel att Broder Daniel ligger flera mil härifrån, i en skivhylla, med damm och rostiga stativ, med mögelstank. Jag försökte göra blandband för att rädda någonting, men det fanns ingenting kvar och du sa att musiken var för lugn och tyst, DU SA ATT SKIVAN SÖG! Så jag gav dig en chokladask för reapris, på Willy's köpte jag den, i Alla hjärtans dag-present, men du gillade inte ens chokladen! Och jag erkänner, det var mitt fel, det där, jag sa till och med, när jag satt mitt emot dig, ATT CHOKLADEN SÖG!

***

La, la, la.