537. We will always have Paris

Skulle sova, men blev väckt, mitt i, för några bitar kyckling och ugnsbakade potatisar. Nu ligger jag här och ska somna om, men det går inte. Jag måste sova. Lyssnar på Halloween 1964, live, och Bob Dylan sitter på scenen när andra sitter tysta bredvid, och älskar honom, för varje steg han tar, trots att han sitter helt still, som jag aldrig hört någon älska någon annan, i den tystnaden, finns kärleken, och bara där. Läser Kafkas dagböcker om grannar, och om, att dö. Tänker på kärleken, och kärleken, och kärleken, skönt att den är över. Men om den tänds till liv igen, gud, ingen vet vad som händer då. Ingen vet vad som händer sen. Det känns som att jag fortfarande sitter och håller andan, för andetaget jag tog, och blåste ut som vilsna ord på Havanna för första gången och i all iver andades jag in igen, det är den andan jag håller nu och jag vet att jag inte blir äldre än sekunden då luften tar slut, då jag blir tvungen att blåsa ut. Och ingen vet vad som ska hända sen. Jag vill höra Mick Jagger sjunga ”Sitting on a fence”, jag vill ha någonting att bry mig om, jag vill ha en vän, jag hörde att Lou Reed skrev en låt om varje vän, och sen bytte han bort dom, som lågstadiebarn byter Pokemonkort, som högstadiebarn byter stil, som vuxna människor byter liv, som föräldrar hit och dit, byter bort sina egna barn, och visst, kan jag känna igen mig i det, men jag inbillar att i min rädsla för att vänner, och närmaste, ska välja bort mig, så skriver jag en notis om dom, lägger ut, för att lägga in, i säkert förvar. Om jag vaknar upp helt ensam en morgon, så har jag fortfarande kvar Paris. När någon välter ut kaffet över min säng, så har koppen kvar.

I will always have Paris.