538. Jag är en sjuk man!

Du är en galen man! Du är en galen man! Häver han sig fram och säger, du är en galen man! Allt du gör är att hitta på galna situationer, för att se hur jag reagerar! Likt scener ur ett äktenskap. Jag har aldrig varit särskilt stark, jag har aldrig varit bra på att hålla reda på sakerna jag får. Men sakerna jag tog, stannar kvar som iglar på mitt samvete. Jag måste läsa beat för att känna att jag lever, jag måste läsa Kafka ibland, för att känna sårbarhet. Jag bestiger de högsta bergen, bara för att mötas av dimtäta moln, och sikt just bara dit näsan når. Min självbevarelsedrift är väldigt låg. Min självbevarelsedrift är väldigt låg, men just därför att jag skriver det här, bevisar jag att den finns! Jag är en sjuk man, som Dostojevski skrev. Jag är sannerligen en sjuk man, men vad som gjorde mig så sjuk, är kanske en epidemi som bara drabbar dom som söker trygghet, i sig själv, genom att slunga sig ut i mörkret, tystnaden, som har ett omättligt behov av livet, som vill äta upp livet, som om det vore en kaka, även så en möglig kaka, som vill bli mätt, inget hellre än att bli mätt, som Rousseau och Voltaire, men som ändå, likt förbannat, som Kafka i sin dödsbädd, samma bädd som han föddes i, spyr upp det han äter, just i rädslan för att bli mätt, och nöjd, nog, till att aldrig återigen slunga sig ut i mörkret igen; rädslan för att bli mätt och tappa aptiten, på livet, därför spydde han och dog! Jag är en sån som förpassat hela mitt liv till mina steg, men lever för rätten att stå still. Som begränsat livet, till nästa steg, som gjort jakten till en flykt och dom som jagar mig, till bara någonting att trampa på! Jag står som Bruce Springsteen i ett gatuhörn, vid elskåpet, med benen korsade, och händerna i fickan, ni borde se hur ensam jag är, jag sitter som Tom Waits vid sovrumsfönstret och önskar att alla på gatorna, som går förbi, att alla som går, ska komma upp till mig och förvandla sömnen till en dans, långt in på småtimmarna, att dom som går, också ska bära med mig. På bara ryggar, jag vill höra stön och flås! Som en Dean Moriarty, spelar jag ut, liv mot död. Men som ett barn, utan föräldrar, som ett övergivet barn, på de vuxnas gator, i de vuxnas parad, vet jag inte vilka som är med på maskeraden, vilka som gråter och vilka som skrattar, vilka som är till för mig, vilka famnar, jag kan känna värme och vilka famnar som bara är för att se mig gå ett varv till, lägga mig ner, som Jacob Riis i New York och sova bland råttorna, jag är inte ett dugg rikare än de hemlösa, just därför att jag inte lärt mig känna mig trygg i mitt eget hem, just därför att jag vägrar ta emot egna barn i min famn, just för min rädsla att bli mätt, som en stäppvarg driver jag runt från gatuhörn till gatuhörn, jag kommer aldrig vara rikare än de fattiga, just därför att jag aldrig kommer kunna inse, vad pengar kan göra för mig, vad rikedom är, vad mättnad är, om inte just, rädslan för att hamna på gatan igen, hungrigare än någonsin förut men fortfarande lika naiv. Hungrigare än någonsin förut, men fortfarande vid liv. Hungrig och rädd, rädd, rädd; rädd för att tappa min aptit; det enda jag har, hungrig och rädd, hellre än mätt och belåten, hungriga och rädd men fortfarande vid liv!