563. Tid

Tysta ner en vilsen ros i diket,
tysta ner ett guldarmband.
Tyst, tyst, du är i en historia,
jag hörde någon berätta!
Som ett skämt.
Dra isär löftena du har i ditt hjärta, dra isär mitt hjärta idag.
Du har hittat en annan, och älskling, jag måste dra.

Regnet tysta ned min kärlek, älskling, tysta regnet nu!
Min första kärlek var så sann, min första kärlek var så sann!

***

Chalmers fulla pojkar strosar fram med frack.
Sicksack, hit och dit.
Månen är på gatan, solen har gått ner.
Låt skenet blända dom, låt skenet blända dom!
Skuggans pojkar bryter alla lagar.
Blodiga knogar, mot hård betong.
Du är öst om Österlen och vinden håller tal.
Regnet låter som ett smatter av applåder.
Napoleon gråter ut i en teatersalong,
maskaran rinner ut, nedför hans kind.
Det regnar radioapparater, det regnar naglar,
Det regnar hammare, det regnar spik.
Och det är sant, det finns inget kvar för han här nere.
Det finns ingenting, kvar att ta.

Dom låtsas alla vara stjärnor, som Marlon Brando och James Dean.
Deras minnen är som ett tåg.
Du kan se hur det krymper,
för varje klunk av gin.

Sakerna du inte kan förtränga,
Till tankarna du inte kommer på,
Att historien ställer en ängel i varje dröm.
Sen störtar dom i minnena,
Och tynar bort i nostalgin.

Hon sa, hon tittar hit igen,
När bandaget plockats bort.
Och mammas lilla pojkar,
Säger, vi tittar till dig sen.

Sakerna är rätt så ruttna,
För flickorna med flätor,
I sina hår.
Pojkarna smäller bildörrar,
Och kastar sig över avenyn.
När dom står på rad,
Drar hon säkerhetsnålen,
Från sin stövel,
Och tusen duvor störtar,
Runt fötterna.
Så ställ ett ljus i hans fönster,
Och kyss hans kalla mun,
När disken på verandan,
Smattrar utav regn.
Precis som en främling,
Med gräs i sina fickor,
Och julklappsrim,
I varje lunga.
Precis som en vagabond,
Klädd i svart,
Betala honom tills jag kommer hit igen.

För det är tid, tid, tid.
Det är tid, vi älskar.
Men när vi dör,Står tiden still.