554. Nu försvann en tanke igen

Ångest, självförakt, att tanken jag just skulle skriva ner, försvann utan att säga hej då. Ska jag hata mig själv för det, ska jag hata tanken, eller ska jag hata orden, som förgäves söker, men inte kommer att hitta, annat än sina egna, ruttna liv, som artisten som kommer ut till scenen, inför en förväntasfull publik, bara för att där märka, att någon har gjort sönder hans stativ. Och i allt det där, vet jag inte vad som är jag, om jag ska hata orden måste jag också hata mig själv, om jag ska hata tankarna, måste jag också hata mig själv. Ska jag klandra publiken, eller ska jag klandra mitt stativ? Det är kanske bättre att låtsas som att ingenting har hänt. Om det vore en möjlighet, om det vore ett alternativ.

***

Nattfjärilarna flyger runt mitt huvud. Och kraschar då och då mot min kropp, som om jag vore självlysande. Jag skulle vilja skriva en lapp i min panna: här finns ingen mat. Om dom så bara skulle förstå. Och sen, slår det mig, att nattfjärilarna är likadana som folket jag möter på gatan, och jag kanske borde skriva den där lappen ändå. Om dom så bara skulle förstå. Jag kanske borde skriva: jag är inte jag. Då skulle dom i alla fall tro att dom förstod.

***

Nu försvann en tanke igen. Sen försvann orden, som en möjlighet att smita. Sen försvann tankarna till att bara tänka på den försvunna tanken. Och efter det, försvann jag, som en skugga, mot kala väggar, som en stilla pust, i hällande regn, som ett moln av andedräkt i kall luft. Så försvann jag, just genom att sitta kvar.

***

Det slår mig, att bara barn kan hata barn. Som barn kan hata andra barn, är vi inte födda till att slåss? När jag ser ett barn bita ett annat barn, dra den svagaste i rummet, i håret. Gör mig medveten om att allt hat, bara är ett självförakt. Att alla fiender, täcker utrymmet på ens spegelbild, som man bara kan hata den man känner, kan man bara hata den man är, och hata andra för att man inte blev vad man ville bli.