603. Shelter from the storm

Fullständig, total, jävla frustration. Mina ord nu kommer aldrig läsas av någon. Gud, lova mig det. Lyssnar på Bob Dylan, röker en cigg, utanför min dörr, till mitt rum, ett ombyggt garage, i rabatten står en kopp te och kanske väntar den på mig. I min hand; två sockerbitar. Saken är så här: min älskling åker härifrån om tre dagar, hon sa; vi dricker öl ikväll! Så hon åkte till sina kompisar och jag åkte till mina, jag drack för att hon drack och klockan två fick jag ett SMS, ”sorry, darling, jag missade sista spårvagnen, jag sover här, jag sover hos Klara, fan, fan, fan, puss, kisses, puss!”. Jag satt hos min kompis med en nyöppnad öl och gick av, jag tänkte, vägen hem ikväll, kommer bli längre än någonsin förut. FAN, FAN, FAN, nu ligger jag här. Ingenting betyder någonting, jag hade mina rörelser, jag visste mitt namn, vad jag skulle säga, hur jag skulle röka den där ciggen när hon stod tätt bredvid, och viska hennes namn, som om jag just lärt mig prata; som om jag aldrig hade tänkt att tala igen! Nu lyssnar jag på Bob Dylan och känner ingenting förutom, fullständig, total, jävla apati! Ni kan döpa den i erat namn, ni kan ge den skällsord, efter era egna, mest misslyckad husdjur, jag är ett husdjur inget mer. Ni läser det här, sen skrattar ni ned er. Ni läser allt jag skriver, för att kunna skratta, kopiera det till kompisar, för att skratta åt hur liten jag är, hitta på nya svordomar, för vad jag ville bli. JAG ÄR INGENTING, JAG ÄR FÖRLORAD, JAG HATAR MIG SJÄLV, JAG VILL DÖ, VARFÖR MISSADE HON SISTA SPÅRVAGNEN HEM? Oförmågan att ta motgångar kommer ta mitt liv, en missad spårvagn härifrån, tänk om brödkniven låg vid sängkanten, jag hade inte skurit mig själv, jag hade dragit ett snitt djupt i bröstet, och hoppats på att blodet skulle dränka mig. Jag hade inte skurit mig själv, jag hade stuckit kniven rakt i mitt bröst. Ska jag hämta den, går det en spårvagn till? Ska jag hämta den, om du bara hade tagit sista spårvagnen hem, jag hade kysst dig, bjudit på en cigg, rört dina axlar, dina bröst, på rätt sätt, och sagt, jag älskar dig, på rätt sätt. Om 3 dagar åker du, snart 2, 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0, tiden går för fort, jag kommer aldrig hinna säga dom orden igen, och jag kommer dö i tystnaden, om du bara hade hunnit med den sista spårvagnen hem, du kunde väl sprungit efter den? Men jag vågar aldrig skriva det i ett sista brev. Bob Dylan – Shelter from the storm. Jag är en förlorad man! JAG ÄR EN FÖRLORAD MAN! Mitt liv är bara en spårvagn iväg, jag letar efter saker att dö för, snarare än ställen att hålla fast i, för ett annat liv, på en annan värld, det är inte jag, och jag kommer aldrig bli så stor, jag dör ikväll, det känns bättre så. Jag dör imon; vi kan låtsas att spårvagnen aldrig gick. Ett liv med kärleken, ironiskt nog att det krävs så lite för att döda sig själv. Jag är inte självmordsbenägen, det är inte det, jag stod bara och väntade vid en spårvagnshållplats, tids nog, såg lyckliga människor försvinna, med sina lyckliga hjärtan, i fickorna, innanför skjortorna, hand i hand, därifrån. Jag står och väntar, men segnar snart ner, död, lite, död, jag är inte självmordsbenägen, JAG, HADE BARA OTUR.

***

Låt mig falla ut från femte våningen, med konfetti i mitt hår! Och på marken, där frosten bitit fast allt levande, där isen dödat pölarna, och vinden håller tal, snön ligger i drivor över bilarna, på den gatan ska det en gång, bli vår – lite svårt att tänka sig, när jag faller ut ur fönstret med konfetti i mitt hår, kan alla barnen, komma dagen efter, och plocka konfettin, men låta mig vara, plocka konfetti från min döda kropp, jag ska lägga en burk med såpa i bakfickan, sitt på min rygg, på min döda rygg, och blå såpbubblor för guds skull!

***

Katters morrhår rycks, som fågelungars ben,
Fjädrar från fjädran,
Och sädessällans ven,
Över härdar,
Där dom lärda,
Lär sig härda,
Ovettets jävla hån,
Föraktarnas, proletärer,
Lögnerna trippar fram på tå.

Katters morrhår rycks,
Som morrhåren rycks,
Från prinsarnas ben.

***

Det finns en gata för dom späda,
Där går jag upp och ner,
Där dom lärda lär sig härda,
Som spädbarn lär sig gå.
Där trippar elefanterna på tå,
Som sanningen och Albert Speer.
Det finns en gata för dom späda,
Där brukar jag gå ibland,
Där dom lärda lär sig härda,
Och guldet görs till sand.