623. Varför? Varför?

Jag läser Rimbaud utan att tänka, jag är rädd för att tänka när jag läser sånt. En gång skrev en kille till mig och sa att det jag skrev mer påminde om kylskåpslyrik som slumpvis kastats runt och sedan fastnat på olika rader, i olika vinklar. Han sa att jag var kass. Att om jag skrev någonting som passade in så var det bara tur. När jag tänker på det igen, så, är det nog den finaste komplimang jag har fått. Det är bara ett pussel av ord som jag kastade ut på ett papper och om någon smart person känner för att pussla ihop och försöka förstå och tolka orden, så okej. Men ni kommer aldrig förstå ändå, ni försöker hitta motiv, när ni pusslar, mitt motiv är att inte ha något motiv, är avsaknaden av motiv, är att vara fri. När jag läser Rimbaud blir det helt klart. Jag kommer på mig själv att tolka varje rad, men det blir aldrig lika vackert, jag vill inte förstå någonting, jag vill inte se vad han tittade på, jag vill se hans blick, stirrande blick, han kan titta på vad som helst, ett döende barn, ett knullande par, det är hans, rufsiga stil, hans blodiga stil, hans sätt att gå på, jag bryr mig inte om hur han går, jag bryr mig inte om hans ord, jag vill bara läsa hur alla rader som lutar åt olika håll, i alla vädersträck, jag vill bara läsa dom raderna för att kunna skapa en stämning, samma stämning som han skrev ner orden på, stämningen av att inte räcka till, den finns i varje rad, men den finns inte i ett enda ord. Känslan av att vara misslyckad, men hur han bär varje mening på sina bara axlar, böjda rygg, hur han bär dom, trots att det värker. Jag kommer på mig själv ibland att jag tolkar allt det här, varför, varför, varför, som jag tolkade Fanon och Sartre i gymnasiet och på tavlan skrev lärarna upp Varför, Varför, Varför, och jag försökte ta reda på det. Det fanns inga förklaringar. Det fanns inga förklaringar. Vem har någonsin ställt sig frågan; varför målade Van Gogh en vas med solrosor i? Varför ska man veta sånt? Finns det någon logik, alls? Och så fort jag tänker, så fort jag tolkar, försvinner allt det vackra, jag kan inte se skönheten, jag kan inte se hans vaggande gång, när han går i dom mörka gränderna, jag kan bara se vart han var på väg, och inse att han aldrig kom dit. Tankarna förstör allt det vackra, tar bort det skönheten, och ersätter det med teorier. Orden, de sätter igång en puls i mig, det är svårt att förklara, det är som att hjärtat slår hårdare, blickar vacklar, blodet skenar iväg, i ådrorna, forsar genom venerna, nerverna domnar, ögonen stirrar, men blicken vacklar, vet inte riktigt vad den ska fästa sig vid, om jag tolkar det här, ska jag undra, varför, varför slår hjärtat? Varför? Varför? Därför, slår hjärtat, därför att inte hjärtat vet vart kroppen är på väg, den vet ingenting, om hjärtat hade vetat, kunnat tänka, tolka, och förstå, så hade hjärtat snart slutat slå. Ni kan pussla mina ord, ni kan pussla ihop mitt liv, ni kan pussla ihop varenda söndrig pusselbit och säga att ni känner mig, att ni vet, ni känner mig, och ni vet, det är inte det, men så fort ni pusslet ihop pusslet, och lutat er tillbaka i tron om att ni har förstått, så har ni just förträngt min innersta strävan, och det enda jag har; önskan om att inte bli förstådd, inte ens för mig själv, i min egen spegelbild, som hjärtat skulle sluta slå, skulle jag sätta mig ner, och slutat gå. Tills jag fann ett nytt motiv, ett nytt land, att förlora mig i. Jag vill inte bli någon angelägenhet. Jag vill bli en angelägenhet. Jag vill inte, jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill bli förstådd, som den oförstådda. Och det är min angelägenhet. Det finns ingen poesi som förstår sina ord, hjärtat dunkar, det finns inga poeter som förstår vad dom skriver, hade dom förstått det, hade dom inte kunnat kläda förståndet med ord. Jag vill kunna se fjärilar utan att känna behovet av att fånga dom, det är det. Jag vill läsa ord, utan att förstå. Jag vill leva livet, utan leva efter det, utan att fånga det som någon slags kamrat, någonting man måste utstå, härda, och dö för. Livet är ingenting att dö för, livet är inga plikter, livet är en kamp mot dig själv, i din spegelbild, där personen framför spegeln frågar: hör du mig, och personen i spegelbilden, svarar: Hallå? Jag hör dig inte. Och utefter denna kommunikation försöker dom starta en dialog, ett sätt att hantera livet; det Bergman skulle kalla för en inre monolog. Av tänkare, poeter, konstnärer, behöver man bara förstå att dom tänker; för att förstå det, är det lättare att inte förstå deras tankar. Annars blir det en duell på jämnbördig nivå, och hjältarna står alltid överst.