636. Författare och deras ord

Stolen gnisslar så fort jag rör mig, när jag ens bara andas. Jag sitter här och skriver om mitt liv. Stolen gnisslar för varje ord. Varenda rörelse. Och jag vet hur svårt farsan har för att somna om. Det är 02:01, och det är bara en tunn vägg mittemellan. Jag borde antingen sluta andas, sluta skriva, eller gå härifrån. Och sorgligt nog är det hopplöst svårt val.

***

Författare och deras ord: deras relation till sina ord:

Kafka – Som ett vapen snarare att dö av, ett gift, så fungerar orden. Som ett sätt att dö. Som ett medel att dö med. Ett instrument till att leva, men i Kafkas grepp, i Kafkas närvaro, bara ett verktyg att dö av.

Strindberg – Ett vapen i självförsvar, ett vapen han går runt med i stan, nästan på jakt efter orosmål, fiender, för att visa upp sitt vapen, visa även inför sig själv att han finns, som om han bara lever när han vapnet i högsta hugg, i full färd med att slå ner det mot någon som står ivägen. Belackare, arma fiender, och så levde han sitt liv; på flykt men också på jakt; på flykt från sitt eget sökande, som om han i varje mörk gränd också letade efter tillhåll att dumpa vapnen vid. Gömställen, skuggor. Ett komplext liv.

Arthur Rimbaud – Som en fiende, där varje ord reflekterade den inre värld han bar på, som ett hån, ett förakt i sin spegelbild, där han höll pennan i sin hand, hårt, men aldrig kunde skriva ner vad han såg. Och därför blev orden hans fiende; av den bittra övertygelsen om att det var deras fel!

Céline – Ett offer, som han överföll för att kunna söka skydd under. Befalla nya ord, och fortsätt marschen mot nästa skyttegrav, att kasta sig i, kasta sig över, falla, utom kontroll, så rann orden in och ut framför en öppen mun, öppna näsborrar, men en blick som aldrig vek av utan var fast övertygad om att nå även nästa mål; nästa skyttegrav.

***

Min fokusering på tankarna, hindrar mig från att tänka klart, blir en motvikt till det som sker utanför, och vars sammanhang jag inte anser mig ha tid nog att fokusera på; istället tankarna. Tankarna. Tankarna. Min oförmåga att uttrycka dom, blir mitt känsloliv, det enda jag har, och min enda förmåga; förmågan att se ord. Som också är min största last, eftersom det slukar upp varenda tum av blicken, mitt blickfång, till att inte anse mig ha rum för att fokusera på sakerna som sker utanför. Och denna brist på reflektion, som det innebär, kommer få mitt känsloliv att dö, ätas upp inifrån och ut. Och spotta ut delarna, som blodiga köttstycken, till andras förmåga att förstå min oförmåga, och till deras oförmåga att se hur jag verkligen såg varje ord, som en del av mig, som ett sätt att vara, nu finns ingenting, nu finns bara minnen kvar; om vem jag verkligen var; en pojke som var någon annanstans, på väg till ett mål han aldrig nådde just därför att hans fokusering hindrade honom från att gå, och vara på platserna han drömde om.