664. Han. (Andetagslängtan)

En text om Oksar, författaren till: Andetagslängtan

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Katy song, med Red house painters, det är hans låt.

Jag brukar lyssna på den ibland och Oksar sitter i samma rum, lutad mot samma vägg, uttråkad och bara sitter där och han rör inte ens läpparna men orden kommer ut ändå. Från örorna, handlederna, den stora pulsådern och blodet som rusar i ådrorna, vem vet. Från blicken. Från hjärtat som nästan slutat gå, slå, och luften i lungorna som inte orkar ett varv till, eller gör den det; maybe. Från andetagen. Bara en armlängd härifrån. Han ser nästan död ut, men orden lever ju. Och det är väl det som räknas, när alla andra kommer dit och undrar hur man mår. Vad man gör. Vad man ska göra. Varför man inte gör så och så. Vilket parti man röstar på. Vad klockan är. Vilket fotbollslag man håller på. Och varför man inte håller på GAIS. Allt sånt som får en att känna att man lever någon annanstans, långt härifrån. Att man inte tillhör någonting av det som finns på gatorna, i skyltfönstrena, ingenting av det man ser. Inte ens sin egen spegelbild som påminner om en annan person och helt plötsligt är man hopplöst långt härifrån.

Där.

Det är roligt att man kan ha egna låtar. Det finns ingen annan blogg i hela världen, tummis, som; som; där; någon skriver om låtarna som om han verkligen sjöng dom; som om det var hans låt; som om han var där; inuti varenda ord och - fastkilad - inuti rösten som alltid spricker i sista versen och blir en sån där falsettsång som ingen vet om man tycker om eller bara tycker är för falsk förrän man står längst fram trängd mot kravallstaketen och på scenkanten står artisten med påskliljor i bakfickan och sjunger lika falskt igen och man fattar det var menat så, och allt annat är falskt utom just det, till och med fåglarnas kvitter blir falskt, wow, ni vet, han sjunger I know it’s over, och man vet ändå med sig, längst inne, att det har bara börjat, och det ordnar sig, kanske, till slut, för falsettsång finns och jag kan sjunga som alla dom; som om det var Oksar på Andetagslängtan-bloggen som skrev ”JAG VILL VETA OM KÄRLEK FINNS”; och; som om det var den mest självklara saken i hela världen att det var han som skrev det först, att det var han som Håkan sjöng om i den där låten på andra skivan och pojken som ville bli pilot, som om det var han som kysste Elin bakom ryggen på Marie men ändå åkte lika ensam därifrån, som om det var han, han, han, han, som satt uppe bland skatorna och bländades utav neonskyltarna på gatorna. Och alla tårar är plagiat, straight outta den där bloggen där alla artister med brustna hjärtan föddes igår. Rakt där. Rakt där. Där. Där. Där.

Har ni sett Eternal Sunshine of a spottless mind, det är han som ligger på isen, och gör snöänglar och säger till hon som ligger bredvid att han är så lycklig så att han kan dö, men när han spänner upp ögonen igen så fattar han. Och det är också det självklaraste som finns att han fattar det och skriver några låtrader på en servett i fickan och tar med sig hem, sen skriver en text av det.

Så många nätter, sena nätter, som vanligt, med MSN på halvfart och en konversation som bara mynnar ut i frånvaro och det är ingen där, ju, och tystnaden, ni vet tystnaden, när man pratar med någon i telefon och till slut inte säger någonting utan bara hör varandras andetag och man sitter där med huvudets tyngd mot fingrarna, gömmer ögonen bakom tårarna och gömmer tårarna bakom ännu en servett för när man är över 16 år finns inga känslor kvar, heter det, och andetagen, andetagen, och man lyssnar på det, så känns det, Oksar sitter på MSN och hans MSN-fönster blinkar inte längre och han har döpt om sig till en låtrad eller en dikt och man sitter där som man sitter på var sin sida av ett matbord, med maten uppäten för länge sen, kaffet uppdrucket och koppen sval, och stirrar rakt fram, i tystnaden, ni vet tystnaden, och genom skärmen kan man se ut ur en annan skärm och på den andra sidan sitter Oksar lutad mot en vägg, den där väggen där man satt förut, och sjunger Katys song för sig själv, och som vanligt går det inte att se vart orden kommer ifrån, dom är bara där, som en droppe regn faller från det mörkaste molnet på hela himlen bara för att falla ner, störta sitt liv, mot död betong. Och man vet att den bloggen, bara ett enda klick, eller dött MSN-fönster, oavsett; så är man alltid bara en armlängd ifrån och man kan höra andetagen om man bara lyssnar och om man lyssnar ännu nogrannare kan man höra någon sjunga Katy song för sig själv och man fattar att allting kommer ordna sig, det är bara början och det blir bra, allt blir bra igen.

”i'd like to come home to see you
and to catch your sickness by the bedside
but then you'd know how much i really need you”

Gör er själva en tjänst: Andetagslängtan

***

Förlåt för att det är så jävla dåligt. Men det är svårt att skriva om något som berör, något som är så nära, fortfarande så nära. Förlåt, förlåt. Förlåt, förlåt. Alltså; förlåt. Jag vet inte varför jag ens trycker upp det. Skit samma, men det är väl för att jag menar det.

:)