667. ögonblicket dikterar

pennan är mitt verktyg
med den skapar jag
en mening med allt jag ser
min omgivning
en mening med att röra mig
ta i saker
leva livet som jag aldrig
skulle leva livet annars
ändå är det pennan som i
slutändan kommer döda mig
och kanske just därför
redan har börjat skära
djupa sår

ögonblicket dikterar
mina ord
känslan är alltid det viktigaste
alla kan titta
men dom behöver inte se för det
jag betraktar inte
eller överlägger
jag går runt och skriver ner tankarna
med olika ord
tills orden lägger sig till rätta på egen hand
i en vinkel
och i en rytm
som tillfredställer mina läppar

en dikt är en dikt
om en hemlighet
ju mer den berättar
desto mindre
säger den

när du är ett barn
säger mamma
ta på dig handskarna
annars fryser du
när du är gammal nog
upptäcker du att
det är din rätt att
inte bära handskarna
för att se om kylan
verkligen tränger på
det är din rätt
och nästan också
din plikt

personlighet är vad som
finns kvar när allt det andra
har försvunnit bort
personlighet är hur man
andas och vad man tittar
på när man står naken i
regnet och alla kläder har
blivit för små
skorna för söndriga
och vad tänker man då

personligheten är det
man inte tänker på

jag arrangerar inte mina ord
när orden faller på plats
låter jag dom
arrangera mig

det enda som är viktigt
att veta
är att man inte vet
utan den insikten
har man alltid fel

ingenting går upp mot känslan
av att komma till ett ställe
där man aldrig har varit förut
det är kanske inte finast
eller fulast
men det är aldrig likadant
som någonting annat
man sett förut

att vilja vara egen
ovanlig
och vara unik
är det vanligaste som finns
och vad ska hända
när alla inser det

att vara på sitt eget sätt
har blivit ett folkhälsoproblem
och när ska institutioner
byggas för att få folk att
komma på att det är
helt okay att inte vara
på sitt eget sätt
dom måste ju byggas
på sina egna sätt
bara för att få
uppmärksamhet

folk går snabbt mot
torgen där alla andra
är likadana som dom
och dom går och går
och kommer aldrig dit
men bara på sättet hur
dom rör sig kan man
se vad dom vill bli
vart dom är på väg
men bara när dom vänder sig om
och tittar efter vilka som följer efter
kan man se vilka
dom verkligen är

och vad är vi om inte
våra mål
med resans färd
vad är vi om inte
sättet som vi går på
så är jag
han som inte ens
lärde sig stå
upp men som
sitter dagarna i ända
med att klippa slipa naglarna
på varje tå
ifall det en gång
skulle hända att
jag lärde
mig gå

dåliga fåglar flyger också
och
alla
kan spela luftgitarr

i olika sammanhang
kan samma ord
som man läst så många
gånger förut
få en annan innebörd
som ett fotografi
på en plats man sett varje
dag i hela livet
plötsligt kan öppna en
helt ny värld
en värld man inte trodde
existerade men som
genom fotografiet
får en helt ny innebörd
bara efter hur
fotografen stod
höll kameran
på ett fotografi ser man
alltid fotografens ögon
stirra rakt ut
därifrån
som om den
fastnat där
och inte visste hur man
skulle ta sig därifrån

bra skådespelare är
bara dom som stirrar
ut genom bioduken
som om dom verkligen
ville därifrån

jag kan inte titta på
fotografier från en fotograf
som gillar dålig musik
eller dålig litteratur
allt sånt hänger ihop
i en dans
i en stämning
där rörelse förenar
allt

***

ett beroende av att skriva
varför skriva
ett beroende av att skriva
baserat på ett behov
att se
men aldrig kunna skriva
precis det man ser
både ett problem
och tacksamheten
problemet för att man inte känner sina ord
men tacksamheten
över att det kanske är just det problemet
som uttrycker vem man är

en text där man känner
att jag hade kunnat skriva det här själv
jag har sett dom orden varje dag
men bara genom en författares
penna, blick, sätt att stå på
öppnar just dessa ord
en helt nya värld

poeter som omvandlar
men inte förnekar
sin misär
skriver den poesin
jag kan läsa

svaga och förlorade människor
förtappade
förstoppade
det är mitt intresse
min hobby
deras blickar är mer äkta
livet finns i varje rörelse
och dom rör sig alltid
bara för att dom måste