Campos

Jag traffade forst Campos pa en bar i Dali. En fet spanjor med den sotaste flickan fran Ukraina under sin arm. Han stod och strippade pa en bardisk och gjorde sonder sina glasogon nar han skulle ta av sig sin troja och alla skrattade och jag lutade mig over till Coner och sa 'har du sett killen pa bardisken - Dean', och vi tande en cigarett och lutade oss tillbaka och dar borjade dom galnaste javla dagarna i mitt liv.

Mina drommar har varit sa konstiga den sista tiden. Sa verkliga, for verkliga, som om dom alla vet; som om jag bara fragar efter deras svar men dom haller bara med och vem fan ar jag.

En liten pojke med for manga tankar, pa samma gang. Eller ingenting.

Ge mig nagonting att flyga pa, sa kan jag storta sen. Sen, sen, sen.

Och till slut kommer det en sekund, kanske ett ord, vad fan, dar man fattar att det ar dags, det ar dags nu, att skiljas med folket man reser med, och man packar vaskan och sager hej da bara for att kunna se sig sjalv i spegeln igen.

Det ar nagot fel med mig och jag vet inte vad. Kanske ar det bara nagot jag fatt for mig. Hahahaha. Varfor ar ni har, varfor ar ni inte ute och leker som andra bar. Varfor sitter jag har och halla.

Och tidningarna snackar skit idag. Dom snackar alla om dig och mig. Och en liten unge stirrar in i kameran for ett foto pa snyggast.com och jag hor inte hemma dar. Har, har, har. Sa plockade vi gras vid vagens kant och jag fyllde fickorna med servetter for att hitta vagen hem och varfor kollar man pa hogtalarna nar man lyssnar pa musik, eller ar det bara jag, for man forstar bara det man inte ser, och man hor bara det man ser, och allt blir sa uppenbart. Till slut.

Jacob Riis.
Franz Kafka.
Muhammad Ali.
Diego Maradona.
Bob Dylan.
James Dean.

Kom hit.

Alla andra ar sa langt borta och jag vill inte komma hem.