Den roda pandan

Kom igen nu. Sager jag. Haha. Kom igen nu, och konsten att aldrig bli forstadd ar att lagga sig pa rygg i ett kolsvart rum.

Jag lag kvar nagra timmar idag for drommarna jag hade inatt. Talar inte alla drommar samma sprak, eller ar det bara jag. Ar allt mitt fel, och kom jag vilse nar alla pekade att motsatt hall. Jag dromde att jag halsade pa Van Gogh, vi mottes i en dikeskant och alla manniskor pa vagen gick bara forbi och han droppade massa andra konstnares namn, och jag forsokte saga till alla som gick att Van Gogh var har, men dom brydde sig inte. Och ar jag fast i ett land dar alla gar. Och jag dromde om min forsta karlek, i andra ring, och du skickade vykort varje vinter pa ett sprak som jag inte forstod, men dom syftade pa mig och pa omslaget malade du en paskkyckling gron.

Och jag ar fast, som slagpasen pa en skolgard, i kriget mellan dom som jag borde alska och dom som borde alska mig. Dom jag borde alska och dom som inte alskar mig.

Sa far alla kontraster plats i spegelbilden, dar star en liten pojke med baseballkeps; ett gevar i ena handen och blommor framfor ogonen.

Om man vill ta kort pa pandorna i Chengdu maste man betala 800 yuan, men det finns en rod panda och om man vill ta kort pa den behover man bara betala 50 yuan.

Jag kanner mig som den roda pandan ibland.

Ska jag maila dig idag och saga att jag alskar dig, eller inte.

Och jag hade brattom nar jag motte Van Gogh och jag sa jag maste hinna med ett tag, och innan det ska jag ata kebab pa ett gatukok i Goteborg.

Den handikappade dottern sitter med en forlorares min klistrad over ansiktet, och jag vill saga att allt kommer ordna sig, men det ar inte sant. Inte har. Inte har.

Sa ar jag fastknuten med drommarna som ett klippblock i spegeln forsoker jag bryta loss stenarna som ar missbildade, och svalja dom.

Och jag behover inga vanner nar jag har Bob Dylan, for nar jag trycker pa repeat-knappen borjar allt om igen och jag forsoker fly fran verkligheten som existensen bara ar ett intorkat skal och vi pratade om Descartes igar och sa manga manniskor tanker inte men finns anda, finns sa javla mycket, sa javla overdrivet mycket, och Descartes skulle leva har och nu i en varld av gucci-vaskor och kramdjur av nylon.

Sa rullar Tindersticks Tiny tears alltid fram minnet om ett hostkallt Manchester och rattorna som krop fram over golvet som om det var deras hem och vattnet som droppade ner genom taket fran toaletten pa andra vaningen och stereon som brusade och bakgarden full av mogel och den odiskade disken blev min basta van och hanet mot Zelda som lag och sov framfor forsta bossen som om ingenting hant. Och jag vagar nastan inte lyssna pa Tiny tears igen. For jag ar en svag djavul och jag kanner mig som den roda pandan ibland.

Alla javla tankar. Alla javla ord, ar vi fasta i att memorera orden som berorde oss, och sla mig nar jag gar over gatan sa ska jag storta min pappersflygplan i dig fran taket pa andra sidan och neonskyltarna som blinkar i svart och vitt. Jag ar fast i tankarna och jag vet inte varfor. Vilken javla misar.

Kanske betyder drommarna nagonting.

Forra gangen jag kom hem sa du att det var din lyckligaste dag, nu kommer du inte ens vanda dig om och saga hej. Sa jag latsas att du inte finns, och glommer bort allt det dar med 5 liter terpentin.

La, la, la.

Jag kanner mig som den roda pandan ibland.