869. Tintin

Allt känns som vintern för några år sedan och jag tog spårvagnen till Hisingen, hissen upp till 5:e våningen och kröp ner i en säng som inte var min men alltid hade plats, ändå. Och allt var så lätt, så jävla lätt och vi såg ut som Bob Dylan och hans flickvän på omslaget till Freewheelin', och jag sparkade stora snöbollar framför fötterna och stora koppar kaffe på Tintin när alla andra kaféer hade stängt och allt var så jävla lätt, så jävla rakt, så jävla lätt, så jävla lätt.

Ett blandband och ett badkar överfullt av kokande vatten, två nakna kroppar, och några levande ljus, pepparkakor, och varm choklad.

Men en dag stängde jag dörren, bara, och sa hej då, med samma ton som Edward Norton säger I wanted to destroy something beautiful efter att ha slagit sönder en killes ansikte, ingen ton av ilska, eller upprördhet, ingen ton av ånger, inte ens en antydan, bara en ton av att vara där och veta precis vad som händer och känslan man får när man vinkar hej då till sin familj på tågstationen och ser att alla står kvar och vinkar även när tåget har börjat gå, för man vänder sig om och över horisonten vinglar några händer fram och man tänker för sig själv att det måste vara dom, det måste vara dom, det måste vara dom, men jag kommer aldrig tillbaka dit igen.

Är allt bara ett spel, och är rädslan för att fastna, för att älska, för att bli älskad, är det den rädslan som är tärningen och har jag stoppat den i bakfickan istället för att kasta den, rädslan för tärningen, rädslan för rädslan, det är jag.