870. Tungt regn

Hur ska vi någonsin vinna kriget
mot dom som tittar på
genom att titta någon annanstans

dom som sjunger högst är alltid
rädda för tystnaden så lägger jag
mig på rygg och letar efter
stjärnorna som faller ner
och dom som hänger kvar i väntan
på ett tungt regn i väntan
på någon som tar emot

står jag med armarna i kors
och fötterna ihop
säger det är inte mitt fel
det är inte mitt fel

dunkar huvudet mot bänken
i väntan på dom som
inte såg att säga sin version
av sanningen