902. HUR ÄR DET MED DIG

Med tandvärk i ena tanden och trafik under fötterna skriver jag det här, jag skriver, jag skriver, jag skriver om liv och död och rädslan för att hamna mittemellan och inte komma därifrån kanske är det där vi är kanske lever vi inte, kanske har vi redan levt våra liv kanske är vi mittemellan där ingenting är klart och den blåa himmeln är ett täcke av dimma och som ett porlande vattenfall tar jag tag i klipporna som skriker högst och säger ta med mig när ni går, ta med mig när ni går, på platsen mellan liv och död finns det en spegel utan spegelbild och en spegelbild utan spegel där någon säger det är din tur nu, det är din tur att slå tärningen så ska låta tärningen rulla hela vägen ner till botten av ån så att man måste se döda människor för att se vad det blev av, kärleksbreven utan svar, en tärning med 1, 2, 3, 4, 5, 6 - kan berätta hur jag mår bättre än ett enda ord jag skriver ner och försöker väcka till liv, hej då, hej då.

En tavelram täckt av damm säger mer om motivet än figurerna som utgör det, så tar jag ett dammsugarmunstycke utan luft och säger lämna mig i fred, lämna mig i fred, det är söndag i dag, med två brustna ögon och ett sprucket bröst kan jag lika gärna springa naken över AVENYN som att sitta här och klä av mig, sen klä på mig, en kopp svart kaffe, sen klä av mig igen, en pennvässare av rostfritt stål säger svälj bitarna utan att tugga först, svälj bitarna utan att tugga först, bara genom att ligga där och skina >>> en lampa på skrivbordet, ett kamerafodral, några droppar saliv, vill jag bli hög nog att flyga härifrån, men låg nog, och tillräckligt AWAY för att glömma av vägen hit igen, vägen tillbaka, kantad av döda drömmar och vännerna som aldrig såg, dom som skrattar nu, dom som säger HUR ÄR DET MED DIG i vissna kläder och med en dyster ton, jag är inte död än, jag är inte död än, det är bara som det ser ut, hej då, hej då.

En blomma i sin vas och ett vykort på bordet som säger att kriget är över nu men det är inte fred än och jag tänker på liv och död och platsen mittemellan är fylld av géléhallon och "I climbed the great wall"-t-shirtar och jag är inte redo för att stanna kvar, inte redo för att gå, inte redo för att möta min egen spegelbild, inte redo för ett HALLÅ, how does it feel, to be on your own, inte redo för ett hej då, hej då, hej då, så lämna mig i fred och låtsas att ni inte ser, att ni inte vet, vem jag är, och vad jag gör här.

Det är bara något jag gör för synes skull.
För att jag inte har något bättre för mig.
För att jag inte vet.
För att jag vet.
För att jag inte vet vad 1 + 1 är.
För att jag vet hur fel dom har som säger att svaret är 2.
Och går därifrån.
I rädsla för att bli som dom.
Sitter jag kvar.
Och ser dagarna gå.
I rädsla för att bli likadan.
I rädsla för att dö.