908. Nessum dorma

Shit the same, here we are>>>

“I’ve been waiting for a guide to come and take me by the hand.
Could these sensations make me feel the pleasures of a normal man.”

Jag är en förlorad djävul, ett jävla popvrak. Haha. Jag är så jävla förlorad, så ge mig en blandskiva med tyst musik så ska jag lägga mig raklång i sängen och begrava drömmarna under en kudde full av svett & blod, tårar - och Tindersticks blev alltid anledningen att stänga sovrumsfönstret och veva ner persiennerna, stänga dörren extra hårt, och trycka på repeat-knappen till den gick av; istället för att spränga bort någonting, spränga det som rör sig, spränga det som står still. Så ge mig ett 6-pack LUCKY STAR, bread & love, sprit, och lite BEAT, svart kaffe, och jag ska krossa spegeln med en käftsmall. En käftsmall, som rätten till existens bara finns i ögonblicket man förbrukar den.

Ett indiefinger i röven på alla dom som tvekade, på alla dom som inte stod upp när alla andra föll, på alla dom som inte dansade när DJ’n spelade TEENAGE KICKS och natten när Phil Spector bodde i våran bandare i en källarvaning på 2:a långgatan och röken strömmade ut ur fönsterrutorna fulla med spindelnät, och några armvev åt motsatt håll blev en enda lång protest mot alla dom som låg och sov, för ett jobb imon, en väckarklocka, och fabrikernas gråa väggar är lika kalla som Sibirien, ölen skummade i odiskade glas och disken skramlade på hög frekvens men vi brydde oss inte ett piss - vi satte bara fingret i luften - motluften - och jag har flytit motströms sen vi festade - och bokstaverade varenda verb som alltid betydde någonting - varenda oskriven lag om att vara här men inte räcka till - och allting verkade så långt bort - som skoltaket och brandstegen upp till kaklet och tegelplattorna i rött - och nedanför gick folket förbi som döda spöken i en annan värld och pappersflygplanen cirklade som B-52:or i ett krig där ingen vann och varför låg inte alla ner och sjöng med den dagen 1979 när Joy Division släppte Unknown pleasures och Ian Curtis blick vände allt upp och ner med ord som förkunnade att allt tar slut en gång men det är inte över än - så tog jag din hand och sjöng en jävla sång om friheten som aldrig betytt någonting mer än en kopp kaffe och ett paket cigaretter på en fransk balkong i utkanten av stan och utsikten över lyktorna på cykelvägen och folket som alltid höll varandra hand i hand och tittade på mig som om jag äldre nu - jag är inte äldre nu - jag är bara starkare - för jag vet - som alla andra vet - egentligen - att alla andas ut en sista gång, även du, även jag. Så tagga ner och ta pendeln ut ur stan, klottra ner din jävla livshistoria på sätet längst bak och en penna i tusch har alltid sagt mer sanningar än raderna i det nya testamentet, och dansa åt dom som tror dom vet. Håna dom. Spotta på dom. Stena dom, som Dean bara stole cars for the joyrides, är vi som Bonnie & Clyde för man kan se samma stjärnor tindra genom gallret från en fängelsecell som barfota på en öppen äng. Det här är vår värld. Ett dansgolv, och två vingliga ben. Lite obalans och dörrvakters tysta hån. Ge mig någonting som betyder någonting, en hammare, ett gevär, ett finger i röven, en blandskiva med Nessum Dorma - så ska jag döda dom. Så ska jag döda dom.

(Tidigare publicerat på www.indiefingret.se)