904. Trafikljus och paraplyer

Jag ska skriva det här, ska skriva ner det här, inte för att det måste ut, inte för att jag dör annars, jag är inte sån, inte för att jag måste lägga undan mig det här och gå vidare, inte för att jag måste föröka mig, jag är inte sån, heller, jag är ingen sån, jag är en sån som lever mitt liv, jag lever mitt liv och sen lever alla andra sitt, jag skriver det här för att jag inte har något bättre för mig, för att jag måste det, för att jag dör annars, haha, busted, som ett hej då, från dagen då jag inte finns mer, den kommer inte än, men det kommer en dag, för alla oss när vi ligger på dödsbädden och säger att hej då, hej då, till folket som kommit dit för att se hur vi mår, jag mår bra, jag mår bra och det här är mitt liv.

(Det finns några låtar att gråta till, det finns några låtar när man står och vevar med armarna och allting flyger med och efter tag fattar man att man vevar på armarna och man fattar inte varför inte alla andra gör likadant.)

Bokhyllan står och skaver mot väggen, vinden blåser rakt in genom fönstret och längst inne i ett hörn står en stol fastklistrad mot golvet och några böcker med kaffefläckar ligger uppfläckta överallt och jag tänker på Stäppvargen igen, igen, igen, krukväxterna är döda och jordgloben är skev och regnet slår mot rutan och radion spelar Bruce Springsteen och allt som rör sig utanför rör sig i en strid ström, sicksack mellan pölarna, upp över broar och det är ett kaos av trafikljus och paraplyer, det är ett kaos av kärlek och dans, intrasslat, i känslan av att stå på en tågstation och inte vänta på någon, men se alla andra rusa ut och falla in rakt i andras famnar och man tänker att kanske en dag, kan man fånga någon, någon man inte känner, någon som inte borde vara där, men som för just den stunden, just det ögonblicket passar in i hela sinnesbilden för hur man ska gå och vad man ska lämna kvar så ska jag vänta på rosorna att vissna bara för att köpa en till bukett, en ny kärlek, ett nytt liv.