911. The Smiths

Jag sitter här som min egen president,
fan - fan - fan
från året då vi samlade PINS från gruset
finns bara en avskalad banan kvar
jag äter den varsamt
med cornflakes och flera lager make UP
några korn socker
och en liten del av dig

jag sitter här och slår med fingrarna
för alla dom som rimmar
kommer aldrig bli större än sina egna
rim och folket som tittar på
har tittat länge nog clownen som
mimar är det inga barn
längre som skrattar åt

vi älskade The Smiths och gick
med armarna i kors ner för en
nedsläckt aveny mot ett hav
som böljade skulle vi ta båten
till Newcastle några år senare
och jag skulle gråta
varje dag för att du inte
såg vem jag var

jag var 17 år och ett steg
därifrån när Curtis Mayfield fick
lampan i nacken och blev
förlamad har jag inte ångrat
att jag aldrig vågade ta det
steget framåt och viska i hans
öra hur bra han var precis
då precis där det hade varit
så coolt att sitta i rullstol
med honom det hade varit
vi två mot alla dom som tittade
på och jag hade blivit
pojken i alla låtar han sjungit
innan dess och efter
det med sin spröda röst sitt
kuvade bröst och en höst
som log utan att se som
viskade utan att be om
förlåtelse men jag vågade inte

för alla som slagits
för alla dom som stått upp
när alla andra faller ner
för dom som står här med
blodiga härbottnar och oläkta
sår för dom som vågade ta ställning
och säga nu
får det
vara
nog
för dom med stake
för dom med blickar som stod upp och
lät alla andra tro att dom
vet något som inte jag vet
att dom vet något som jag
inte vet till alla
dom som dolde hemligheter
utan att ha några till dom som
öppnade sig och sa
gå härifrån
lek med dom andra barnen som är
precis som dig men när jag
kom dit fanns det ingen
där som sa hej ska vi
leka idag vi ska leka
mamma pappa barn ni kan vara
mamma och pappa så är
jag barn
hej då hej då
hej då
hej då