912. Känn ingen sorg för mig Göteborg

Sitter med Arthur Rimbaud i ena handen och VELVET UNDERGROUNDS alla skivor i den andra, mellan fingrarna, tilltrasslade och tänker på New York; jag ska dit, jag ska dit, för mig är musiken bara massa platser man måste åka till för att se om det är sant, allt dom sjunger om, alla broar som bränts och kloakbrunnar som fortfarande pyser, som fortfarande kokar, som blod som kokar, är det sant, hur Richard Lloyd stod och spelade gitarr och Tom Verlaine sjöng med heroinsprutan i ögonen och Television var det snyggaste bandet på hela CBGB och Television var CBGB sa Dee Dee Ramone och Ramones var kanske smutsigare, som freaks, och coolare, men Television var allt det där som inte finns kvar, man kan höra det på skivor från då och man kan höra det på skivor idag när The Strokes släpper nytt på nytt i ett sökande efter 2001 som inte finns, som fanns bland tonerna på IS THIS IT men försvann när en Julian Casablanca-wannabe tryckte på repeat och vi dansade den vintern och den sommaren och sen släppte Radio Dept. 1995 på Labrador och jag fick den före alla andra för jag var en fanzine-skribent och skröt på klubbar och skröt för folk att Radio Dept. var bra och sen kom smällen när alla andra hörde den på samma gång, och yes, yes, yes..

..Håkan Hellström, hahahahaha, jag behöver inte säga mer, behöver jag? Jag behöver inte säga mer och jag kan säga att Känn ingen sorg för mig Göteborg räddade mitt liv, men det är inte sant, det är inte sant alls, det var nästan tvärtom och Bob Dylans Blood on the tracks och The Smiths The queen is dead och någonstans bland alla vilsna poeters toner och vägran av att ha rätt, att ha fel, att acceptera verkligheten som inte en annan grind, en stängd grind hos grannen mittemot, tvärs över vägen, som inte en eko mot tystnaden och en annan sida av en stängd sovrumsdörr när någon knackar och det är dags att somna om, för man har ingenting att vakna upp till, ingen som väntar, ingen som vet, ingen som vet; alla vilsna poeter som vägrade bjuda in verkligheten för att den inte fick plats, för att den inte betydde någonting, alla vilsna poeter som vägrade be om ursäkt, som vägrade säga förlåt och i deras spel blev jag brickan i ett spel där alla mina vänner dog och fick barn, slog sig ner och levde vidare, sa hej då och hallå och jag förstod aldrig någonting, förstod aldrig deras frågor, förstod aldrig mina egna svar.

Pumpar, pumpar, pumpar, upp adrenalinet med en Franz Kafka-anteckning i dagböckerna och jag måste sova nu, jag måste sova nu, men jag kan inte, jag vill inte, jag kan inte, det finns så mycket annat att göra, så mycket att se när nattens sista timmar slagit in, håller mig vaken, så skänker mörkret innan uppbrottet den enda ro jag kan känna mig tillfreds och hemma i, och denna ro måste jag ta till vara på, kasta mig mot, och suga ut, slå sönder och dela ut, krascha, och pussla ihop till en story om vem jag är om mitt liv och allt det andra som tappades bort på vägen; denna ro måste jag ta till vara på som duvorna pickar upp varenda brödsmula från asfaltets stekheta plattor, och har jag inte tyckt synd om dom, har jag inte tyckt synd om dom, så finns det säkert någon som tycker synd om mig, när jag skriver utan att ha någonting att skriva, spottar, fräser, spyr, för att jag inte har något bättre för mig, för att jag måste det, för att jag måste det, för att jag vill..