913. 1946

Det är en ny tid och jag
sitter här och tittar ut

"Om en forskare tog av din
huvudskål och tittade på din
hjärna medan du åt chokladkakan
skulle han bara se en grå
massa av hjärnceller."

Och jag vet mina ord
väl innan jag skriver
dom som artisten står
på scenen helt blottad
och ensam därför att
han vet något som andra
inte vet stirrar jag
med samma blick över
mina ord och låtsas att
allt inte alls är mitt
fel det bara blev så
och ibland sjunger han
falskt för att orden
betyder någonting mer
än rösten i sig så låter
jag bläcket svämma över
och sminka mitt ansikte
till en skugga av vem
jag är och några konturer
i svart och vitt ta mig
ta mig
jag vill inte vara kvar
här ta mig ta mig
jag har bara inte lärt
mig att säga hej då

föddes vi till att
tyna bort som ljuset
strålar in i garderoben
där jag letar efter mitt
forna jag & framtiden
bland vänskapsband och
arméhjälmar från 1946
skolkort och dammiga
vinylskivor där någon
sjunger att det är över
nu baby blue om att inte
komma fram om att inte
räcka till har jag sett
änglar som lever och
änglar som dör vid
vägens kant utan
att märka skillnaden
jag bara låtsas som
att ingenting hänt
och vänder mig om
har jag alltid aktat
mig för sakerna som
påminner mig om vem
jag är så har jag kala
väggar i mitt sovrum
men en bild på huset
där jag växte upp
ovanför min säng i en
sprucken ram så att
jag inte längre kan se
skillnaden mellan barndomen
och vägen därifrån en
vägg med hål i slår
jag in ännu ett för
att passa in och passa
ut när mörkret faller
och drömmar väcks till
liv känns vägen som
en trampolin och jag
hör skratt från
rummet mitt emot