927. Woody Allen

Och ni vet det finns ögonblick när höjdhoppsribban ligger och darrar och lika gärna kan darra kvar och om en enda vindpust kommer nu så förlorar jag och med vind i håret tar jag tag i sakerna som ligger kvar och på andra sidan sitter en kille med randig tröja och trasiga converse-skor och fyller en iPod med POP's topp-100 indiesinglar-lista och The Nerves och Buzzcocks är lika coola som Moz och Woody Allen släpper en film om att förlora en matchboll på nätkanten, kanske vinna den, men vad spelar det för roll och jag har alltid gillat Woody Allen egentligen trots att jag aldrig skulle kalla han för en vän, kanske en vän, mer en granne på våningen ovanför eller en storebror; en sån man aldrig ser men drömmer om och jag tänker på barnen i Afrika ibland, inte för att jag vill, men mer för att det är synd om dom, jag tänker på barnen i Afrika ibland sen tänker jag på min värkande tand och stränderna utanför Senegal, yes, kullarna som Hemingway skrev om och konsten att vara en konstnär utan att måla ens ett självporträtt är sagan om Steinbeck och Hemingway, dom är inte som Kafka precis, dom är inte som Van Gogh heller, men who cares, dom kunde berätta historier och ibland tänker jag på morfar som borde varit likadan men jag hörde inte han prata och jag tänker på mina barnbarn ibland och kanske är skillnaden mellan genier och morfäder att genier aldrig kom därifrån, aldrig visste vägen därifrån, aldrig kunde motstå frestelsen att dö lite grann, begravas lite mer, för att se vad som fanns på andra sidan ån; har jag simmat men vänt på mitten, simmat, och tvättat min kropp med tvål.