928. Tour de France

Aha, en kille i röd trikå vänder sig om i baren och säger; ey, håller du på O'Sullivan och jag säger, YES, yes, YES, what else could we do, when we were seeveeenteenn och jag blev kär i fel tjej och hon sa NU HAR JAG fått nog på en skoldans och det fanns tjejer där som sa att jag såg bra ut, ibland, men dom betydde aldrig mer än sina ord, och yes, yes, yes, sen blev jag 18 och fick en julklapp av en vän och satte på den till ljudet av mina föräldrars skrik när dom sa att NU HAR JAG FÅTT NOG i kör och det tog slut till slut och ibland önskar jag att dom var tillsammans än, men livet funkar inte så och jag såg döden i vitögat och tog kärleken i bakfickan, rymde hemifrån på en båt till Manchester och kysste hej då till tjejen jag älskade på en spårvagnshållplats vid stationen och vi sa HEJ DÅ vi ses kanske aldrig igen sen gick jag ifrån och vände mig inte ens om och hoppades hon tittade på mig när jag gick för jag försökte gå så snyggt jag kunde och ett skiljsmässobarn tror aldrig på kärleken; det är bara något man går igenom och kommer över och ställer upp som en trofé i hyllan och väntar på att förälskelsen ska gå in i samtalsterapi och ett sprucket liv framför ett bröllopsfotografi i en fejksilverram med 3-årsgaranti!! Och jag var 19 år när jag tog båten tillbaka till GBG och Daniel Johnston sjöng WE THINK YOU HAVE A PROBLEM AND THAT THE PROBLEM MAKES YOU ILL och jag satt med tårna under ytan vid hamnpiren när alla fulla teens var på väg ut till Bananpiren för att lyssna på Håkan Hellström, what ever, och jag ville bara skrika till alla på samma gång att DET ÄR INTE ERAT LIV; det är inte eran artist, så försvinn, stick och brinn, men jag vågade inte och RSIS-fanzinet blev en del av mitt liv där det var okay att lyssna på Tindersticks, gråta, och sitta inomhus en hel dag och läsa Kafkas dagböcker och den där julklappen som min kompis gav mig när jag var 17 bast var Mercury Revs Desert's songs och det var nog den som tog mig in i dimman och mörkret och melankolin där ingenting betyder någonting för allt är för långt bort och om jag bara kunde nudda din hand hade jag verkligen försökt, men det går nog inte, det går nog inte, för du är med alla andra nu, och jag blev 20, 21, 32, och lyssnade på samma blandband om och om igen och någonstans förstod jag hur ensam jag alltid kommer vara, även i framtiden, och forever, and ever again, så startade jag en blogg och tog jobb som fabriksvärvare och bandet gick fram och tillbaka och reklamradiokanaler fyllde mitt liv mellan dom korta stunder på eftermiddagen när jag och min tvillingsyrra satt och kollade på Tour de france och Jan Ullrich vann nästan när Armstrong snubblade på plastkassen, men sen, haha, sen vann Armstrong igen och Pantani räckte ut armarna som en Jesus på korset och vem kan inte älska någon som dör för det som är rätt, även om det är fel, vem kan inte älska en rebell, och vi drack svart kaffe och kaffe med mjölk, jag och min tvillingsyrra ibland, och ibland, ibland, önskar jag att den tiden fanns kvar och att jag kunde plocka fram den ibland, när nätterna är kalla och sängen är ensam.