1016. Dåren

Jag sitter här.
Jag har suttit här länge nog.
Jag är en galen man.
Jag är galen.
Jag sitter här och tittar ut.
Jag sitter här och tittar ut på andra dårar.
Hur världen diktats upp av gamla hjältar.
Så att verkligheten växer och breder ut sig som blommor på deras gravar.
Gamla hjältar som i varje fall var dårar.
Också dårar.
Och hur vi diktar samtiden i krönikor och lägger ut dom på internet.
Bloggar, tidningar.
Om att dom gamla dårarna inte alls var dårar.
Men hur ska vi lyssna och ta till och förstå en dåres verk utan att se hur han stod.
Och sminkade sig.
För att komma bort.
Putsade spegelglaset för att titta ut.
Skrev sina verk som clownen målar ansiktet svart och vitt.
Jag sitter i en utsliten soffa och lyssnar på Beethovens fjärde pianokonsert.
Allt handlar om det.
Dåren.
Och jag har lärt mig att i en författares varje mening ligger hela hans liv.
Som i Beethovens pianoklink ligger det en idé om hur det ska bli.
Om hur det ska framstå.
Om det är bra
Samma idé som skriver kärleksbrev.
Som klipper och klistrar ihop till en ny verklighet.
Som står i spegeln och tittar ut.
Det var nog Leibniz som lärde mig det.
Om hur världen består av små monader som inte ser andra monader.
Som små kapslar med fönster på.
Är varje fönster också ett spegelglas.
Det beror bara på hur man ser det.
Uppifrån och ner.
Jag tittar allt utifrån och in.
Är det någon där.
Eller är det bara jag.
Så är vi små monader som rymmer hela världen inuti.
I ett andetag.
Så andas ut.
Och samma idé som säger hej då till någon.
Är samma idé som lägger sig på kvällen.
Vi vill bara bli förstådda.
Sen dör vi.
Kaffet är svalt.
Det har stått på länge och nu har det svalnat.
Någon kommer in i rummet och frågar hur det går med filosofin.
Jag säger att det går bra.
Sen skrattar han och säger.
Med "livets mening och sånt".
Det var jag som sa det en gång.
Första gången någon frågade vad jag läste.
"Jag läser om livets mening och sånt".
Nu har det blivit ett skämt.
Nästan som ett smeknamn.
Och det passar rätt så bra.
Så jag skrattar och håller med.
Tänker efter på alla dagar som har passerat.
Alla nätter.
Om hur jag står i min spegelbild.
Och slåss.
För att ha någon att luta mig emot.
Som repen i en boxningsring.
Har jag alltid sökt en anledning till att bara kunna stå där.
Och luta mig.
En orsak.
Ett syfte.
Så har jag slagits i min spegelbild.
Sparkat.
Och spottat.
Svettats och fällt tårar.
Slagits med knytnävar.
Sparkat med ett brustet hjärta.
Hånskrattat.
Och svurit.
För att på något sätt ta del av spegelbilden.
Säga: det här är jag och jag är en galen man.
Och hålla med.
En anledning till att vara.
Bara galenskapen kan ge mig det.
Så ska jag dikta ihop mitt liv.
Sparka på det.
Slåss.
Och spottas.
Bara för att ta del av det.