1015. Jag älskar dig, ska vi ha barn?

Servitören snubblar ut på golvet med två överfyllda kaffe latte i händerna;
- Kaffe latte? Kaffe latte?

Japp, det är våra.

Och plötsligt kommer allt tillbaka, alla soliga dagar i Kina. Alla dagar med dans, och sena frukostar. Ris, och risvin.

Musiken knastrar ut från söndriga högtalare.

Jag viker av och in till H & M, köper en deodorant för 19 kronor. Två t-shirtar, ett paket sockar, och en långärmad t-shirt. Och känslan man får när man köper mer än 5 plagg samtidigt, på H & M, känslan av att vara som alla andra; känslan av att vara i Sverige; känslan av att tillhöra alla dom som går på stan och håller sina mobiltelefoner som dart-pilar och någon gång snubblar någon och sen skrattar alla som tittar på.

Jag möter Kristian från filosofiklassen. Jag säger att det är fest ikväll. Och han säger att han är på. Han ska bjuda med sig några kompisar och jag säger att jag är helt väck från gårdagen och han skrattar medhållande.

Det var dans igår, det var dans till Ramones och jag skrek till DJ'n att vrida upp volymen. Han låtsades som att han inte hörde. Vi dansade och ibland gick vi ut och tände varsina Kent-cigaretter.

Systemet lyser upp som en gatulykta över en öde och nedstängd allé, jag går in och kön är minst tvåhundra meter lång. Där inne står alla med korgarna fulla av fulöl och dom träffar folk som dom inte har träffat förut och säger självklara saker som; aha, det är fest ikväll ser jag. Och dom säger; det var längesen vi sågs, vi borde träffas igen. Dom säger allt sånt där som folk säger bara för att ha något att säga, bara för att låtsas att spelet fortfarande är i full gång, att Pariser-hjulet snurrar och någon gång stannar det, men inte idag, inte ikväll, och dom är inte fulla nu; det är den enda skillnaden så dom betalar bara sina öl, visar upp legitimationen motvilligt och med butter min, ett klassfoto från årskurs 9 d på Valdermanshamnskolan, sväng vänster efter Statoil-macken och ni kommer dit; är det verkligen du?

Ja.
Men jag vet inte.
Det är inte mitt jobb att avgöra sånt.
Det är inte mitt fel.

Packar ner ölen i tvåhundra gröna plastpåsar, när ska System-påsarna byta färg?

Dom har redan gjort det, säger någon.
Dom gjorde det som en "GOD JUL"-kampanj.
Tur att jag inte var hemma då.
Vad tragiskt och verkligt på samma gång.
Men kanske är tragedin den enda verkligheten; tragedin det enda verkliga och har ni inte känslan av att inte vara här så fort någon säger; vad fin du är, vad fin du är, ska vi ha barn? Känslan av att inte vara där, och inte vara den som folk säger såna saker till. Hallå, det är ju bara jag. Det måste vara en annan man.

Men dom är inte fulla nu, och dom är inte fulla nu som dom packar bara ner ölen i tvåhundra påsar, stoppar ner legitimationen i fickan, tar kvittot med höger hand och säger hej då med den andra handen.

Säger; hej då, vi ses.
Säger; ha det fint ikväll.

För vi måste ha alkohol för att säga; jag älskar dig, ska vi har barn?
Vi måste ha droger, någonting som ger oss en anledning att säga vanliga saker som om det inte var ovanligt. Någonting att skylla på för folket som inte förstår ändå. Dom som aldrig förstår, dom som aldrig förstår, och vi måste ha alkohol för att säga; jag älskar dig, ska vi har barn?

Har du inte tänkt att bara när du är utanför och tittar in, på ett dansgolv där alla rör sig, så ser du dig själv göra alla dom där, vilda, ursinniga, dansstegen. Som om du vann. Som om du vann. Men alla dansar likadant och jag har aldrig haft någon att vinna mot.

Det är samma sak som att säga; jag älskar dig.
Det är samma sak.
Och ibland säger jag; jag älskar dig, ska vi ha barn?
Till mig själv; min spegelbild och tystnaden.

Jag älskar dig, ska vi ha barn?