977. Otur

Snart midnatt och jag har inte läst någonting.
Facklitteraturen i höga staplar och om det bara fanns en vind som kunde blåsa saker omkull.
Jag hade bett den komma hit.
Jag vill ha Céline nu.
Jag vill ha Céline.
Jag hade bett den ta med mig när den åker härifrån.
Vad händer när saker när dom går i mål?
Vi vinner.
Eller så förlorar vi.
Och jag vet; det var Woody Allen som sa det först.
Men jag har sagt mest.
En boll som studsar på nätkanten och på några sekunder avgörs matchen.
Några hundradelar av en sekund.
Dom säger att det är ödet.
Jag skyller på tur.
Ibland är livet likadant.
Och jag kastar mig in på nästa spårvagn.
Dricker en burk öl på vägen hem.
Tittar ut.
På sakerna jag aldrig kommer se igen.
Och låtsas att livet börjar om på nytt.
Otur.
Det är svaret.
Hamlet, Hamlet, Hamlet.
Det är svaret.