999. Pojkarna på tandemcykel

'Cause the only people for me are the mad ones,
och på fjärde våningen står en tant med blommigt förkläde och skriker;
HALLÅ, HALLÅ, SER NI MIG?
Jag önskar att jag inte såg, men svarar bara nej.
Och två pojkar på tandemcykel slänger ut flyers om kriget i Irak.
UPP TILL KAMP, UPP TILL KAMP.
Jag önskar att jag inte såg, men dom ser att jag tittar och säger,
HEJ!

Om jag skulle välja att inte välja att leva dagarna jag lever nu,
hade jag sagt nej.
Nej, nej, nej.
Utan att ens tänka först.
Tankarna är bara ett verktyg för att styra känslor med.
Det borde vara tvärtom.
Och man behöver en talang för att må dåligt, man behöver ett hjärta fullt av kärlek för att mörda någon.
Men för att dö framför spegelbilden?
Behöver man en passion och bara för att man inte vill leva betyder det inte att man vill dö och om det handlar nästan hälften av all poplyrik.
Sökandet efter passionen, som till slut blir mer passionerad en pasionen i sig och ibland trampar folket över.
Som Ian Curtis.
Moz sjöng om det, en gång;

"And if a double-decker bus crushed into us
To die by your side It's such a hevently way to die
And if a ten-ton truck kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure and the priviledge it's mine"

Och jag kan säga som Kafka och mig.
Det går att blanda in sig själv bland hjältarna.
Dom är aldrig några gudar. Dom är aldrig några gudar.
Folk verkar se sina hjältar som gudar.
Som att dom kom från en annan planet.
Jag ser dom som människor, som de sköraste av alla människor.
Som de sårbaraste.
Ömtåligaste.
Som de som lyckas uttrycka känslor med blicken och sen kolla på folket som tittar på dom som om det var meningen; vad gör ni här; DET ÄR INTE MITT FEL.
Sen titta i sin egen spegelbild.
Som om dom ser någonting, som aldrig funnits där förut.
Om att söka.
När jag skriver om Kafka som en kompis, skriver jag lika mycket om alla ensamma pojkar och flickor som vandrar tårögda över skolgården och gömmer sig bakom husknutarna för att inte bli skrattade åt; med Belle & Sebastian i hörlurarna och räck inte upp handen för någon kan säga hur fel du har.
Jag skulle kunna skriva Kalle Ståhl i 8 F på Skärsholmsskolan.
Men ni hade inte vetat vem det var.

Ni vet inte vem jag är och undrar varför jag skriver alla texter om mig själv. Mail som mailas och kommentarer, DSC-trådar som fylls och mail som säger; vad håller du på med. Jag har retat upp ett jävla råttbo.
Varför skriver jag alla texter om mig själv?
Haha.
Finns det någon enda människa som har skrivit poesi om någon annan.
Skönlitteratur om någon annan.
När Kafka skrev om Josef K så var det inte en främling på stan.
Det var kanske fiktion, men en fiktion av känslor och stämningar som han insärjt sig i, som senare skulle följa med hans dagböcksanteckningar som brännande tentakler och i viss mån bli hans död.
Finns det någon som sa till Kafka att han borde skriva historier med lyckliga slut; det fanns säkert såna som sa det, också.
Och Kafka skrev om det i sin dagbok en gång, han skrev;

"The books we need are the kind that act upon us like a misfortune, that make us suffer like the death of someone we love more than ourselves, that make us feel as though we were on the edge of suicide, or lost in a forest remote from all human habitation - a book should serve as the axe for the frozen sea within us."

Det är nog sant och jag önskar att jag aldrig läste det.
Att jag aldrig lärde mig läsa någonting.
Aldrig förstod vem som stod i min spegelbild.
Det är nog sant och jag säger
"TRYCK FLYERS OM MIG! HALLÅ? DET ÄR KRIG INUTI, ÄR DET INGEN SOM SER? TRYCK FLYERS OM MIG! DET ÄR PÅ RIKTIGT NU!"
Jag säger det till pojkarna på tandemcykel när dom cyklar därifrån.
Jag säger det och dom cyklar därifrån.