1100. Rädslan

05:16, och sömnlöshet.

Aldrig riktigt vaken.

1100 texter, puff, kastar ännu en blick över axeln.

Fortfarande samma hjältar. Några till kanske. Och jag ska verkligen läsa Mästaren och Margarita snart. Så snart som möjligt. När tentan är över. Herre gud, jävla tenta. Ska läsa Majakovski också. Borra in mig i mörka rum med te och kaffe. Tindersticks och Tom Waits.

Fördriver sömnlösheten med tankar, tankar, tankar. Tänk om det hade kommit någon och sagt att jag skulle rädda 100 stycken kineser, vad som helst, om jag högg ihjäl min syster med en kniv. 100 stycken djur? Och vart går gränsen mellan liv och liv. Det finns ingen gräns, säger veganerna med Stalin-mustasch och Marx-citat, wow; det finns ingen gräns mellan djur och djur; så rädda 100 stycken höns i en hönsgård och hugg ihjäl era systrar; det gör oss alla till djur.

Vi lever för att skydda våra närmaste, och kanske är det därför vi överlever.

Folk dör ju hela tiden och till slut blir det en vanesak.

Det räcker inte att bryta ihop nu och skrika efter döden, och skära sig i armarna, nu när alla skär sig i armarna.

Rädslan för att dö utan att märka det.

För att någon kommer in i rummet när jag sover och skjuter mig i huvudet med ett hagelgevär.

Rädslan för att ingen ska förstå att jag älskar dom; som när jag var 16 år och hade köpt med mig en jättefin tavla till morsan, som jag bar runt på och runt och runt, och sen glömde bort den på en tågstation. Slog armarna över huvudet och ville dö, för att ingen skulle förstå att den tavlan fanns, att den var fin och att jag hade burit runt på den i en hel dag. Till ingen nytta, till ett svart hål i hjärtat.

Rädslan för att inte vara rädd. För att gå iväg som en fri man och inse att var det bara så här. Som förut, fast ingenting att fly ifrån. Och därför heller inget hem.

Rädslan för att en dag inte kunna älska någon mer. Inte kunna skriva fler ord. Inte kunna stava mitt namn och säga hej till barnen på skolgården. Rädslan för att bli knäpp och rädslan för att bli som alla andra, för att bli helt normal; rädslan för att inte somna, håller mig fast här, natt efter natt, i ett sömnlöst tillstånd där alla rädslor samlas och snackar om framtiden; om att bilda familj och växa upp.

Och kanske är det mig dom snackar om.

Rädslan för att inte somna till rädslan för drömmarna håller mig sömnlös, men aldrig riktigt vaken; som kyrkklockor på begravningen, håller jag pennan mot pappret; sömnlös; till ett uppdiktat liv som handlar om att en gång, en enda gång, få somna in och sova som att det verkligen betyder någonting. En lång natt, och tystnaden. Och skriver ner några ord till; om spegeln, spegeln på väggen där, skriver om att fastna och bli kvar, tänk vad långtråkigt att leva i tusen år, men ändå rätt så coolt, skriver jag ner varenda ord för att hitta vägen härifrån; ploga, håller jag pennan som runt en skyffel i knähög snö; och kanske inte snö men aska, spegelglas och gamla diabilder.

Rädslan för att växa upp till rädslan för att aldrig bli med barn. Gör mig gammal nog att läsa tidningen, men ung nog att bläddra förbi kontaktannonserna. Det är mitt fel, och jag vet om det. Det är mitt fel, och jag pressar mitt ansikte mot spegelglaset. Med feber i ögonen och öppna sår. Bara så kan jag se mig själv, och inte som såren i sig, inte som febern i ögonen; men som rädslan för att plåstren, plåstren, bandagen och alla Ipren någon gång kommer kväva mig.

När jag sover.

Och kanske är jag värd det.