1113. Schopenhauer

Men jag ska citera Schopenhauer, och allting kommer ordna sig.

"Den ändliga tillfredsställelsen själv är till och med blott skenbar: ett tillfredsställt begär ger strax plats åt ett nytt: det förra är ett misstag som man insett, det senare ett misstag som man ännu inte insett. Det finns inte något föremål för vår vilja som kan ge en varaktig, icke längre vikande tillfredsställelse om det vinnes; det liknar i stället alltid blott en allmosa som man slänger åt tiggaren och som uppehåller hans liv i dag för att förlänga hans plåga till morgondagen."

"Framtiden är helt oviss och alltid kort. Så är hennes tillvaro redan ur formell synpunkt nuets ständiga rusande in i det döda förflutna, ett ständig döende. Och ägnar vi tillvaron en blick ur fysisk synvinkel, så är det uppenbart att liksom vår gång som bekant endast är ett ständigt hämmat fallande, så är vår kropps liv ett oavlåtligt hämmat döende, en ständigt uppskjuten död."

"I vilket mörker och under hur stora faror släpar vi inte fram denna vår tillvaro, hur den nu än må vara beskaffad. De allra flestas liv är också bara en ständig kamp för denna tillbaro med full visshet om att slutligen förlora den. Men vad som förmå dem att uthärda i denna så mödosamma kamp är inte så mycket kärlek till livet som fastmer fruktan för döden, som dock oundvikligt står i bakgrunden och varje ögonblick kan träda fram;

Livet självt är ett hav, fullt av klippor och virvlar, som människan undviker med största försiktighet och omsorg, fastän hon vet att öven om det lyckas henne att med uppbjudande av all sin kraft och konst slingra sig igenom, så kommer hon just därigenom med varje steg närmare det stora, det totala, det oundvikliga och ohjälpliga skeppsbrottet, ja rent av styr mot det, - döden: denna är den mödosamma resans slutmål, något som för människan är värre än alla de klippor hon lyckats undvika."

"Begäret till sin natur är smärta."

"Livet framträder i smått som i stort som ett oavbrutet bedrägeri. Har det lovat, så håller det inte; det skulle vara för att visa, hur föga önskvärt det åtrådda var: så vilseleder oss alltså än hoppet, än det vi hoppats på. Har livet givit, så var det bara för att taga. Avståndets förtrollning visar oss paradis, vilka försvinner som optiska villor, när vi låtit oss lira att nalkas dem."

Det kommer nog ordna sig, så wait.