1104. Adrianos farsa

Det var Beuys som sa det, det brukar vara så; när alla snackade om att riva Berlin-muren eller inte riva Berlin-muren ställde sig Beuys bredvid alla som skrek och frågade om dom inte skulle bygga muren 5 cm högre för att det skulle bli snyggare då.

Vi behöver mera sånt idag. Inte fler som bygger murar, men ändå.

Så finns det konst och är inte den enda konsten som spränger bort allting, någonting, så står jag framför spegeln, som aldrig mer levande än blodet i mina sår. Febern i ögonen. Och älskar jag mig endast för att jag vill bort härifrån, för att jag vill sparka sönder spegelglaset och rymma från vem jag är. Vem är jag? Vem är jag? Putsar jag moln av imma, andedräkt, och skriver med en avbiten nagel; älska mig som dom unga älskar Arthur Rimbaud, älska mig som Arthur Rimbaud älskade ungdomen.

Till svar; tystnaden.

Sjunger jag med i låtarna jag tycker bäst om, och är bara den falska rösten, vet jag bara att det är falskt när jag sjunger med, och vet jag bara vem jag är när jag skriver texter, som får alla att tro att jag låtsas vara precis dom jag skriver om; Dylan, Kafka, Majakovski; oh no! Haha, nej, nej. Jag skriver bara för att jag inte har något bättre för mig, och är bara ångesten efteråt, när jag läser igenom vad jag skrivit och ångrar mig; så jagar jag han som skriver som dom jagar älgar på höstkanten; som ett tidsfördriv, som ett tidsfördriv!

Hur litet Sverige är när kungen sitter och skrattar åt parodier av det vanliga folket. Och det måste vara alla stora ledares mål, att göra landet litet nog att hålla om; att omfamna; och framstå som en enda familj.

Adrianos farsa var en djävul på att spela fotboll. Och han nickade alltid bollarna i mål. Men en gång fick han en kula i huvudet, men hade inte råd att operera ut kulan; som stannade kvar inuti och läkarna avrådde från att någonsin nicka en fotboll igen. Men Adrianos farsa fortsatte ändå. Kanske för att göra mål och bli känd, få pengar till en operation. Så sitter jag stilla i ett hörn, med benen i kors och väntar på att någon ska komma hit och fråga hur jag mår. Fråga när bussarna går. Vad som helst. Så sitter jag här. Trots att jag vet att jag borde röra mig. Röra mig, för att överleva. Och röra mig för att komma härifrån. Till att klättra upp på nästa berg, vända mig om och säga; ha, vad liten jag var!

Jag tänker på det jag inte är. Alltså är jag där jag inte tänker.

Tvångstankar, steriliserar vardagen och ger någonting att leva för. Något att slåss emot, och någonting att vinna tillbaka.

Kärleken till dom som skriver, kväver mig. Så att jag passar in, i deras böcker, mellan deras ord, ligger jag som ett nyfött barn i sin kuvös; kväver mig! Kväver mig till att bara ligga orörlig och tyst i ett rum, och till att lyssna på paraderna som strömmar förbi på gatan utanför och sjunger sånger om att det är nu det gäller, om att sjunga med, om att det är nu eller aldrig, och jag ligger kvar, och kväver mig med ord, lite till och lite till; bara för rätten att få ligga där en stund till.

Duglig nog endast till att ligga tyst och spela död. Och knappast ens duglig till det.

Så rädslan igen. Med rädslan som ett vem är jag, vem är jag, och släpp ut mig. Haha, med rädslan som bara någonting att skriva om. Om jag är rädd för någonting alls; yes, jag är rädd för att glömma av allt jag minns! Och därför skriver jag, inte för att bota den, inte för att döda den, utan för att leva hand i hand med den och varför det; för att jag är rädslan så mycket att jag inte kan leva utan den, beroende av den så mycket att jag är den, att jag är rädslan och just rädslan för att en gång vakna upp som en annan person, i en främmande värld, i samma säng, med den rädslan skriver jag mina ord och skriver mina ord för att vinna mina minnen tillbaka, för att se vem jag var och kanske göra, precis, exakt, tvärtom.

Lever jag i tron, i den fasta övertygelsen; att med samma verktyg du kan döda någon kan du också måla ett självporträtt, håller jag pennan i handen som en handgranat, tittar in i spegeln som en yxmördare bara för att se att det står en yxmördare på andra sidan också, och jag är fast till att stå kvar, tyst, där kanske ingen ser, där ingen ser vem jag är

och varför.

***

07:05 och nu sömn!