1130. Hej, jag lever ju.

Men jag vet hur det slutar. Det slutar alltid med att jag sitter ensam och lyssnar på Van Morrisons Madame George. Vaggar överkroppen fram och tillbaka över tangentbordet. Över kaffekoppen. Och ser ett krig vilket håll jag än vänder mig åt; utanför fönstret bombas Dresden om och om igen, nedanför sängen stirrar Majakovski med vilda ögon och elektrisk frisyr, kläderna hänger som vissna grenar över allén, och i spegeln finns bara jag, men inuti sprider ett lugn ut sig, som eldars aska över en bombad stad, som lager av snö en kallfrusen vinterdag, ett lugn där allting har sin plats och alla rörelser härstammar just från samma sinnesstämning; och i mitten där står jag; och fogar över alla synliga rörelser som tivoli-biträdet drar runt karusellen varv efter varv; härstammar alla rörelser från den vaggande kroppen, fram och tillbaka och sinnesstämningen man får av att titta på TV-krig och massgravars skelett och andas in, andas ut - som ett; hej, jag lever ju, jag lever ju, som att balansera över ruinens brant och för varje steg, tänka; hej, jag lever ju.

Och bara så lever jag.